Är ”gammaldags” mobbning vanligast?

Allt fler anmäler mobbning och andra problem i skolan. Elakheter i mobilen förekommer, men vanligast är fortfarande den direkta mobbningen genom knuffar, glåpord eller att bli utesluten på rasten.

Förra året kom det in skrämmande 4 035 anmälningar in till Skolinspektionen, som kan jämföras med 3 747 förra året. Knappt fyra av tio handlar om kränkande behandling och de flesta av de fallen rör just mobbning.

Sms och chattar är ett av mobbarnas verktyg, men fortfarande dominerar den traditionella mobbningen.

Det är vänligt ovanligt att de kommer in anmälningar som bara rör sociala medier. Typiskt sett sker det fysiskt, verbalt eller psykiskt på skolan men kanske i kombination med incidenter på internet.

Ökningen i statistiken handlar dock mer om att benägenheten att anmäla växer än att fler faktiskt mobbas menar Skolinspektionen.

Det finns alltså ingen grund att påstå att situationen i skolan har blivit sämre, men samtidigt finns det ett stort mörkertal vilket är väldigt allvarligt som vi måste ta större krafttag kring.

I grundskolan är pojkar något överrepresenterade bland de drabbade, medan det på gymnasiet är precis tvärtom.

VARFÖR VÅGAR VI INTE PRATA OM SJÄLVMORD?

Det är inte självklart att fråga en närstående om man misstänker att en funderar på att ta sitt liv, trots kunskap om att det kan rädda liv.

Det gäller särskilt personer 18–29 år, varför är det så?

Varför vågar man inte fråga? Vi har en hel del kvar att göra för att bryta detta tabu och slå hål på myter kring självmord. För att bryta tabun och förebygga självmord – måste vi bärja prata om det. Gör vi det dessutom när en person är extra sårbar kan det rädda liv.

Enligt en undersökning som gjorts i målgruppen 18–79 år kan man påvisa följande resultat:

– En av tre uppger att det är mycket troligt att de skulle fråga en person i deras närhet om man misstänker att personen funderar på att begå självmord. Omkring 2 av 5 svarar att det är ganska troligt.

– Personer i åldersgruppen 18–29 år uppger i högre grad att det inte är särskilt eller inte alls troligt att de skulle fråga.

– Samtidigt uppger nästan samtliga (93 procent) att man tror att det i samtliga eller vissa fall går att påverka en person som bestämt sig för att ta sitt liv.

Vi ser alltså tydligt att vi på alla nivåer i samhället behöver hjälpas åt för att skapa bättre förutsättningar för att våga prata om självmordstankar – i skolan, på arbetsplatsen i det privata och i det offentliga rummet. Vi behöver öka kunskapen kring självmord, vad självmordstankar betyder och vad man som närstående kan göra.

Väldigt många människor har någon gång i livet haft självmordstankar. Tanken på självmord som ett slags utväg ur det som just nu känns outhärdligt finns hos många. Men vi talar sällan om det. Det borde vi göra. Om vi gjorde det så skulle fler veta att den dödslängtan man känner i stunden också kan vara en längtan efter ett bättre, mera uthärdligt liv. Möjligheten att få stöd och hjälp, akut i stunden och för dem som behöver det, på längre sikt är livsavgörande.

Varje år fattar 1 500 personer i Sverige beslutet att ta sitt liv. Många som tar livet av sig lider av depression och ångest. Depression påverkar verklighetsuppfattningen så djupt att det kan vara mycket svårt att se annat än fullständig hopplöshet. Depression kan ha många orsaker såväl inre som yttre.

Gemensamt för dem alla är att de ofta är möjliga att behandla och förändra. Många människor med återkommande depressioner lär sig att känna igen tecknen och vet vad som kan hjälpa dem genom krisen. De vet också att allting kommer att se annorlunda ut på andra sidan av det som just nu ter sig nattsvart.

Men alldeles för många människor får inte det stöd de skulle behöva och ser ingen annan utväg än att ta sina liv.

Att antalet självmord och självmordsförsök inte minskar utan tvärtom bland unga visar tendenser att öka, är djupt oroande och borde leda till omedelbara insatser på många områden. Det behövs såväl bättre och mer samordnad kunskap som effektivare och mer tillgänglig vård. Och sist men inte minst förebyggande arbete. Vi vet att självmord kan förebyggas, varför gör vi inte det?

Varför vågar man inte fråga om man misstänker att en person funderar på att ta sitt liv?

Många verkar ha kunskapen om att det är möjligt att få en person att ändra sitt beslut. Ändå är det få som tror sig om att våga fråga.

Att tala om självmord kommer inte att ”väcka den björn som sover”, det uppmuntrar i stället till att tala om känslorna och känns ofta som en lättnad. Det är endast genom att samtala med personen om vad det är som pågår som denna kan motiveras till att söka den hjälp som behövs.

VIKTIGT ATT VI VÅGAR PRATA OM SJÄLVMORD

Antalet självmord i Sverige har gått ner kraftigt sedan 80-talet, men bland unga har minskningen inte följt den i övrigt nedåtgående trenden. Och fortfarande ligger antalet självmord per år på omkring 1500 personer. För att kunna komma tillrätta med problemet måste vi börja våga prata öppet om psykisk ohälsa.

Alla är så förskräckligt rädda att prata om det. Och det är på alla nivåer i samhället, både när det gäller de mellanmänskliga kontakterna med vänskapskretsen eller släkten. Men även inom psykiatri och skola och andra områden där man bör kunna ta i de här frågorna. Våga fråga och våga lägga sig i varandras liv, det är det absolut viktigaste.

 

VUXNA SOM MOBBAR VUXNA

Att mobbas på jobbet, att dagligen kränkas på sin arbetsplats, kan ge skador liknande dem krigsoffer bär på. Det berättar Per Borgå, överläkare i psykiatri, som studerat psykiska trauman i samband med mobbning på arbetet. Mobbade kan drabbas av porttraumatiskt stressyndrom. Det kan bland annat innebära att de förlorar intresset för sådant de förut ansett viktigt, de är ständigt uttröttade men har svårt att sova, de drar sig undan sociala kontakter. Ofta är det karaktärsfasta personer som står upp för viktiga frågor, och för vilka jobbet betyder mycket som drabbas, berättar Per Borgå.

Se fördraget genom att klicka här:

 

 

Så förebygger du mobbning på jobbet

9 procent av den svenska arbetskraften uppger att de varit utsatta för någon form av ”personlig förföljelse” enligt statistik från Arbetsmiljöverket. Samtidigt har antalet anmälningar till Försäkringskassan om arbetsrelaterad ohälsa till följd av kränkning och mobbning ökat från 600 fall år 2010 till dryga 1150 anmälningar 2014.

Ohälsa till följd av mobbning på jobbet ökar lavinartat varje år. Företag måste börja att skapa en handlingsplan för att förebygga mobbning på arbetsplatsen och hur man som chef eller person i annan ansvarsposition ska agera när det faktiskt inträffar.
Det är viktigt att företag sätter upp riktlinjer för vilka grundläggande värderingar som ska råda för det sociala livet på arbetsplatsen och därefter vågar att agera fullt ut när man upptäcker fall av mobbning.

 

Det finns flera skäl till att ta frågan om mobbning på jobbet på allvar. Förutom rena samhällsekonomiska vinster i form av färre långtidssjukskrivningar och fall av arbetslöshet, måste vi fråga oss vilket arbetsliv vi egentligen vill ha och vilka normer som ska få råda?

Bristande hantering kan öka problemen

Med utgångspunkt i verkliga fallbeskrivningar måste man lära sig att skilja på mobbning från vanliga konflikter, hur arbetsgivaren bör jobba långsiktigt för att motverka mobbning, men också hur både den utsatta och personer i ledande positioner bör handla när ett mobbningsfall uppdagas.

När en medarbetare berättar att han eller hon blivit utsatt, är det viktigt att du som chef är förberedd och vet hur du ska agera. Bristande hantering kan öka problemen och mobbningen kan i värsta fall eskalera. Som företag behöver man alltså skapa dessa riktlinjer i förebyggande syfte. Att upprätta en handlingsplan först när det förekommer mobbning på arbetsplatsen är som att bygga upp ett brandskydd under pågående brand, säger Stefan Blomberg.

Så känner du igen mobbning

Det finns ett antal frågor man bör ställa sig för att avgöra om det faktiskt rör sig om mobbning eller en ”vanlig konflikt” på arbetsplatsen. Bland annat bör man utreda:

  • Om personen är utsatt för en eller flera aktörers kränkningar?
  • Om det finns en inbyggd makt- och statusskillnad, där den utsatte befinner sig i ett tydligt underläge?
  • Hur länge den upplevda exponeringen pågått och om kränkningarna är systematiska?
  • Om problemen verkar eskalera?

En arbetsmiljöfråga?!

I grund och botten är mobbning idag en arbetsmiljöfråga som vi måste ta på allvar. Det är en fråga som ytterst den högsta chefen i organisationen är ansvarig för. Dock saknar samhällssystemet viktiga pusselbitar i form av tydliga lagar och regelverk för att förebygga mobbning på jobbet. Detta måste förändras omgående innan fler människor drabbas och går under!

NÄTÖVERGREPP NUMERA EN VARDAG

Det inkommer allt fler larm om barn som råkar illa ut på grund av appen Periscope. Men ofta synliggör den skrämmande nog främst ungdomarnas vardag genom att sätta bild och ljud på de problem som sker i skolan, men som man inte har trott på tidigare.

För er som inte känner till Periscope kommer här lite fakta!

Periscope är en app för surfplattor och mobiltelefoner där användaren kan starta live-sändningar. Appen lanserades av Twitter 2015. Den som följer en livesändning har möjlighet att kommentera och ”gilla” vad som händer i flödet. Med hjälp av en kartfunktion går det att se varifrån sändningarna sker. Periscope har flera miljoner användare. En annan populär live-app är Meerkat, som också lanserades förra året.

Grova könsord, smygfilmningar och sexuella övergrepp.

Rapporterna från skolor runtom i landet gällande den nya appen har varit många. Det handlar oftast om ungdomar som hetsats att göra saker framför kameran för att jaga ”likes” – men också en oro för att vuxna ska använda appen för att begå övergrepp mot barn.

Ett av de största problemen är att unga tjejer visar upp sig och får bekräftelse på ett sätt de aldrig skulle acceptera i verkliga livet. Följden av det är att grova könsord kommer in i chattmeddelanden i en rasande fart. Av någon märklig anledning är man uppenbarligen beredd att acceptera den typen av bekräftelser i appen.

Barn och ungdomar hinner inte tänka efter

Flera skolor i Sverige har sett elever missbruka appen. Men genom ett intensivt värdegrundsarbete, där föräldrar, elever och skolpersonal deltagit har många skolor fått stopp på beteendet och skapat en medvetenhet om konsekvenserna av att handla överilat på nätet. Det är inte appen i sig, utan vad man har gjort på Periscope, som är problemet. Det som skiljer appen åt jämfört med andra sociala medier är snabbheten och möjligheten att nå ut till ett så stort antal tittare samtidigt. Ungdomarna hinner inte tänka innan de agerar.

Prata mer med barnen

Det finns inga indikationer på att just Periscope skulle utgöra en extra risk för ungdomar. Men enligt många organisationer kommer ungdomars problematik upp till ytan i alla typer av sociala medier. Barn är utsatta för både för mobbning och sexuella övergrepp på nätet. Men det som händer i vardagen händer förstås också på internet. Vi vet att är man utsatt i skolan för mobbning och kränkningar så pågår det tyvärr också på internet.

För att skydda barn från att utsättas måste vuxna komma in i matchen. Föräldrarna behöver lära sig apparna, och funktionerna i dem, och diskutera med sina barn hur de ska användas. De flesta ungdomar är väldigt medvetna om riskerna, men de kan ha svårt att koppla dem till vad de själva gör.

Jag rekommenderar varmt som första tips att vuxna lär sina barn använda de skyddsinställningar som finns i apparna.

Är det farligt med åldersgräns i sociala medier?

Det är säkert många av er som har läst om införandet av en åldersgräns för sociala medier. Barn under 16 år skall alltså behöva ha föräldrarnas tillåtelse för att vara på ex Facebook eller Instagram. Rätta mig gärna om jag har fel, men en åldersgräns har vad jag vet inget stöd i den forskning som finns om till exempel nätmobbning samt barn och ungas liv på nätet.

Jag tror personligen att det finns en hög risk att barn inte vågar berätta för sina föräldrar om eventuella obehagligheter de råkar ut för i sociala medier, om en åldersgräns införs.

Kan införandet av åldersgräns rent av vara farligt? Bör inte vuxna och barn istället prata mer med varandra om livet på nätet?

Åldersgränsen är alltså en del av EU:s nya dataskyddsförordning och regeringen ska nu utreda vad åldersgränsen skall bli i Sverige. Man har pratat om att den blir 13 eller 16 år. Anledningen är att man vill förbättra skyddet för unga på nätet och få ”fler föräldrar att engagera sig i vad deras barn gör på nätet”.

Min fundering här är om inte effekten kan bli tvärtom, vad tror du?

Jag håller absolut med om att fler föräldrar borde engagera sig i sina barns liv på nätet, men många forskare varnar för att förbud och alldeles för mycket regler tvärtom kan få katastrofala följder. Tex finns det en risk att många barn inte kommer att våga berätta för sina föräldrar om eventuella obehagligheter de råkar ut för i sociala medier – om de riskerar att bli straffade för att de använt plattformarna. Redan i dag ser vi att många barn låter bli att berätta om sitt liv online för att skydda sina föräldrar mot oro och av rädsla för att få sina liv på nätet begränsade genom olika förbud.

Jag förstår att det finns en stor oro bland föräldrar för vad barnen gör på nätet. Jag är själv förälder och nätet var inte alls lika utbrett när jag var liten. Jag förstår att det är väldigt svårt för många att veta vilka upplevelser, positiva som negativa, som våra barn ställs inför. Många av oss är garanterat oroliga då vi helt enkelt inte förstår barnens liv online fullt ut.

 

Vad gäller mobbning så är det viktigt att komma ihåg att nätmobbning i grunden inte skiljer sig från traditionell mobbning. De flesta förövare och offer har redan en relation – oftast genom skolan eller arbetsplatsen. Det förekommer att helt okända vuxna människor kränker varandra, men bland barn är det ytterst ovanligt. Det som skiljer mobbning i sociala medier från elaka meddelanden på skoltoaletten är att det går snabbare, med en potentiellt mycket större spridning. Nätet gör även mobbningen mer synlig – spökena kommer ut i ljuset – där det förhoppningsvis är lättare att ta itu med dem.

För att komma åt problemen krävs, i stället för förbud, ett långsiktigt och preventivt arbete kring värderingar och hur vi behandlar varandra både online och offline. Att skapa en större förståelse att världen online också är verklig – på andra sidan skärmen sitter ju faktiskt en riktig människa.

En av nycklarna bör vara att föräldrar och barn pratar mer med varandra om livet på nätet.

De flesta föräldrar frågar sina barn vad de gjort i skolan eller vart de ska när de går ut genom dörren hemma. Men få frågar var deras barn befinner sig varje dag på nätet. Förra året gjordes en undersökning med 1 000 föräldrar som visade att nästan alla föräldrar tror att de har stor eller mycket stor koll på sina barns vardag online. Men en jämförelse med barnens verkliga användande visar en annan bild.

Många föräldrar har till exempel väldigt låg kunskap om flera av de populäraste sociala nätverken bland unga. Bara var tredje förälder känner till exempel till Kik, endast var tionde vet vad Ask.fm är och inte ens fyra av tio känner till Snapchat. Fyra av tio föräldrar pratar aldrig eller sällan med barnen om deras liv online, hälften ser inget behov.

När jag är ute i skolorna får jag exakt samma intryck gällande kunskapen kring sociala medier och de olika plattformar som finns. Lärare nämner ofta att utbildning saknas och att de borde läggas mer fokus på att skapa ”obligatorisk kunskap” bland dagens lärare. Vet man inte hur det fungerar får man helt enkelt lära sig.

Jag instämmer helt här då jag är av den åsikten att för att vi skall kunna förändra barn och ungdomars beteenden måste vi lära oss hur deras digitala miljö fungerar, men framförallt röra oss i den. En ökad teknisk utveckling kräver nya moderna och innovativa verktyg.

Nätet är en fantastisk plats som innebär många möjligheter, inte minst för barn och unga. Man behöver inte vara datatekniker för att som förälder prata med sina barn om vad som händer på nätet. Det räcker långt att bara vara intresserad och fråga vad som händer, precis som vi gör när det kommer till vardagliga frågor.

Nätpratet verkar vara det kanske viktigaste samtalet många ännu inte har haft!

Hur många är egentligen mobbade?

Vi pratar ofta om och får höra att det är drygt 60 000 barn som blir mobbade varje år. Vi får också höra om insatser från vissa åtgärdsprogram som hävdar att mobbning minskar med upp till 24% på de platser där dessa utförs.

Långsiktigt verkar dock inga åtgärder i dagsläget ha någon långvarig effekt vilket också nya forskningsrapporter påvisar. Siffrorna talar sitt tydliga språk då vi inte ser någon tydlig minskning. Hur kommer det då sig att vi fortsätter i samma spår som tidigare?

Varje år spenderar alltså skolor miljontals kronor på program som ur ett forskningstekniskt perspektiv inte håller måttet till 100%. Med detta sagt vill jag ändå säga att jag ändå tror att vissa åtgärder fungerar alldeles utmärkt på många ställen runtom i landet. Men kanske då snarare att det i grund och botten handlar om hur programmen tas om hand av de ansvariga lärarna och ansvariga på plats. Är det rimligt att ställa krav som ändå kanske inte efterföljs?

Rätta mig gärna om jag har fel men om inte en skola eller en arbetsplats har ett gemensamt mål, en hållbar plan och samma mål när det gäller arbetsmiljö är det omöjligt att uppnå förändring. Varenda person måste ta exakt samma ansvar, ha lika mycket kunskap eller ha viljan att lära sig osv.

När vi sedan fortsätter bryta ner problematiken och landar i ämnet nätmobbning börjar det bli väldigt svårt för mig att greppa. Här står vi inför ett gigantiskt problem som dessutom involverar stora miljardföretag, människors olika beteenden, ansvar hos föräldrar osv. En stark gemensam nämnare som jag kommer arbeta hårt för är just utbildning av skolor och lärare när det kommer till ny teknik och sociala medier. De flesta skolor jag har kontakt med bekräftar just detta. Inte många lärare vet tex vad ”420” betyder, ej heller vad en ”Orre” är trots Instagram upproret som skedde i Göteborg

Vad säger då statistiken och forskningen om nätmobbning? Rapporter visar att var tredje ung har blivit utsatt för kränkningar i sociala medier och sex procent uppger att de är nätmobbade, det motsvarar 1-2 elever i varje klass. Nu pratar vi alltså enbart om barn och ungdomar, inte om vuxna där problemet garanterat är minst lika stort.

Med det sagt kommer vi då in på vuxenmobbning vilket är ett problem som ökar lavinartat i samhället med gigantiska kostnader för samhället till följd av sjukskrivningar etc. När man letar efter siffror på hur många som kan tänkas vara utsatta hittar man siffror som sträcker sig från 200 000 ända upp till så många som 650 000 vilket är en skrämmande siffra.

Ett av de största problemen med vuxenmobbning är att ingen tar ordentligt ansvar för denna typ av problematik. Chefer som missbrukar sin position får idag utreda sig själv vid en anmälan, utsatta på arbetsplatser blir ofta förflyttade till en annan avdelning och mobbaren hittar ett nytt offer att ge sig på utan reprimand. Den mobbade har dessutom ofta väldigt svårt för att få stöd från de olika instanser som är viktiga och som oftast den enda vägen man har att gå som utsatt. Företagshälsan, försäkringskassan etc har idag ett väldigt luddigt förfarande som tyvärr ofta leder till att den utsatte står där handfallen utan varken sig ersättning, arbete eller hjälp i slutändan.

Att vuxna skall kunna ta hand om sig själva är en mening som i dessa sammanhang verkligen har fått en stark innebörd.

Vad vill jag då påvisa med detta inlägg? Jo, att jag är väldigt tveksam till alla de siffror som vi idag ofta lutar oss emot då problematiken är så komplex. Räknar vi tex in normalisering, den ökade integrationen och dess effekter samt ex den snabba utvecklingen av tekniken och hur det påverkar antalet drabbade?

Jag tycker det finns en hel del faktorer som motsäger dagens statistik, vad tycker du?

 

 

 

Telefonförbud på rasterna hindrar inte mobbning

Oberoende vad en skola bestämmer tror jag inte man slipper undan mobbning

Eleverna i Sjundeå svenska skola får för närvarande tex inte använda sina mobiltelefoner under skoldagen. Förbudet gäller både under lektionstid och på raster. Som vi alla vet kan telefoner och olika applikationer användas i undervisningssyfte. Den svårare frågan gäller vilken policy skolorna skall ha mellan lektionerna och på rasterna?

Vad tycker ni?

Det man kan fundera på är hur det går för barn som redan är ensamma, i fall de eleverna ändå får använda mobiltelefonen fritt under rasterna.

– Blir det så att ensamma barn sitter med sin telefon och blir ännu mera ensamma?

Ett argument som används för att förbjuda telefoner är risken för ökad mobbning.

Jag är övertygad om att oavsett vad en skola fattar för beslut finns mobbningen kvar. Inte heller tror jag att man kan få en sjuåring att förstå det här. Man får ju inte ens vuxna att förstå det.

Skolan har såklart ett ansvar att lära barnen vett och etikett, men samtidigt kan vi inte ösa över allt ansvar på lärarna. Föräldrarna och familjerna har också sitt ansvar. Tekniken går så fort framåt och jag tror inte att vuxna, varken lärare eller föräldrar, hänger med i utvecklingen.

 

Så motverkar du mobbning på arbetsplatsen – 3 konkreta tips!

Minst en av tio har någon gång blivit utsatt för mobbning på jobbet, som att man känt sig utesluten, ignorerad eller illa behandlad. Och det är vanligast på arbetsplatser med hög arbetsbelastning, luddig arbetsfördelning, oklara roller och otydligt ledarskap.

Här kommer 3 bra tips på vad du kan göra för att motverka mobbning:

1.Håll utkik efter tidiga tecken, som skitsnack och undanhållande av information riktat mot en person. Kolleger som märker av beteendet kan hjälpa till, genom att bekräfta att de ser vad som pågår.

2. Håll samtalet levande. Hur har vi det på vår arbetsplats? Hur är klimatet? En chef ska klargöra regelbundet för personalen att mobbning inte accepteras.

3. Agera snabbt om du hittar tecken på kränkningar. Rapportera till din närmaste chef eller ditt skyddsombud. Chefen har ansvar att ta tag i problemet och sätta stopp. Samtal bör hållas med alla inblandade enskilt. Ofta behöver man ta hjälp från en oberoende part, till exempel företagshälsan. Den drabbade ska alltid erbjudas krisstöd.

#makeachange