Varför mörkas ofta mobbning på arbetsplatser?

Ny forskning visar att mobbning på arbetsplatser, bland både kvinnor och män, är ett stort problem som ofta mörkas – varför?

Att prata om arbetsplatsmobbning och vuxenmobbning är inget man gör i en handvändning. Ämnet är oerhört tabubelagt och skamfyllt. Trots det är det viktigt att våga prata om det här då problemet är ett oerhört växande problem!

Forskningen visar ett stort utbrett problem bland både kvinnor och män. Lika många i båda läger svarade i en nyligen gjord undersökning att de mobbat, bevittnat mobbning eller själva blivit mobbade, det sistnämnda hela 20 procent, på sin arbetsplats.

Metoderna skiljer sig åt och visar att män är mer konkreta, att de inte hymlar med vad de tycker utan går direkt på sak. Kvinnor å andra sidan kör ofta med betydligt fulare metoder. De mobbar betydligt fegare och genomtänkt med utfrysning, gruppbildningar och skvaller. Dessutom går de ofta in på ett personligt plan gällande utseende, familj och så vidare.

Man kan också dra slutsatsen att fler uppger att de observerar mobbning än de som uppger att de upplevt mobbning själva. Detta tyder på att det kan finnas olika uppfattning om vad som egentligen är mobbning. Många förknippar mobbning enbart som ett barn – och ungdomsproblem och så är det ju inte.

Vilka personlighetstyper eller personlighetsdrag har då de som mobbar eller blir mobbade?

En hel del intressanta slutsatser har tagits i djupare studier. Detta kan givetvis vara en subjektiv bedömning, men att det finns utmärkande drag bland de olika personlighetstyperna, vissa mer karaktäristiska än det andra, går inte att sticka under stol med.

När vi talar om de som mobbar utmärker sig främst personer med två olika personlighetskaraktärer. Vi talar om den mörka triaden där social manipulation, subklinisk psykopati och narcissim är utmärkande drag, de två förstnämnda bland mobbarna.

Cirka 40 procent av deras beteenden förklaras av dessa drag och att ytterligare 17 procent förklaras av extroverta och generellt ovänliga personlighetsdrag.

När det handlar om de som blir mobbade visar undersökningar att cirka tolv procent av risken att bli mobbad förklaras av att vara introvert och neurotisk som person. Här spelar dock inte personlighetsdragen lika stor roll.

Men de tysta, de som inte kan förklara sig löper större risk. Vill man hårdra det kan man säga att de som mobbar är taskiga personer som ger sig på snälla individer. De delar alltså inte samma ”mörka” personlighetsdrag, vilket är nytt i den här undersökningen. Tidigare studier har nämligen visat på motsatsen.

Slutsats – vuxenmobbning kopplat till arbetsplatser är ett minst lika stort problem som mobbning bland barn – och ungdomar om inte större. Vi måste våga lyfta fram detta mycket mer, men framförallt skapa bra stöd och hjälp både för de utsatta och de som utsätter andra även inom vuxenvärlden. 

Föräldrar är viktigare än vad vi ofta tror!

Hur mycket engagerar Du dig i dina barns nätanvändande?

Många av oss vuxna tror att vi ska backa och inte bry oss om hur våra barn och tonåringar beter sig på nätet. Men enligt undersökningar vill faktiskt unga att deras föräldrar ska bry sig mer än vad vi gör idag.

Oftast tror jag att vi vuxna underskattar hur viktiga vi är för hur våra barn beter sig på nätet. Många tror att de vill att man som förälder ska backa och inte vara så närvarande i deras användande.

Vad tror du?

Jag tror att det största problemet är att det inte kommer naturligt för oss i dagens föräldrageneration.  Vi har ju växt upp i en tid när internet inte var utbrett eller inte användes och då glömmer vi helt enkelt bort att fråga om nätet.

Det viktigaste för att förebygga kränkningar på nätet är att vi pratar om det i det vardagliga samtalet på samma sätt som man pratar om träningen, hur det var i skolan, vem de lekte eller umgicks med, vad de åt till lunch och om de fick läxor.

Det enda som behövs är några enkla följdfrågor som ”jaha, ni hade matte, vad gjorde ni då?” Eller ”okej, på lördag är det match, vill du att jag följer med? Alla dessa frågor som man ställer i det vardagliga samtalet behöver man också ställa om det som händer på nätet: ”Vem umgås du med där?” ”Vad går spelet ut på och vilka tävlar du mot?”.

Jag menar inte att föräldrar generellt struntar i vad barn gör på nätet. Tvärtom är vi nog väldigt måna om att våra barn har det bra även i den sfären. Problemet är att det inte kommer naturligt för oss. Vi ställer samma frågor som våra föräldrar ställde till oss. Och eftersom vi har växt upp i en tid när internet inte var utbrett på samma sätt så glömmer vi helt enkelt bort att fråga om nätet.

Hur kan man då göra för att få igång det här viktiga samtalet?

Om man inte känner till något om till exempel ”Snapchat”, ”Periscope” eller ”Kik” så är det enklast om man skaffar sig litet grundläggande information, kanske från Wikipedia på Google.

För det andra föreslår jag att man börjar att ställa frågor. Be barnen att visa dig, och var genuint intresserad när de gör det. Många vuxna säger att när de väl har satt sig bredvid sina barn och tittat på när de spelar exempelvis ”World och warcraft”, så har de plötsligt förstått vad det handlar om. Det krävs ofta väldigt lite tid för att man ska få väldigt mycket mer kunskap, och när man har den kunskapen så leder den till en annan typ av samtal.

För det tredje så ska man erbjuda sitt stöd om något händer. Det är inte svårare än att man lovar att lyssna och finnas där, och viktigast – att INTE bli arg. Det är ganska vanligt att vi föräldrar blir just arga, till exempel om ens barn har skickat en mindre lämplig bild som har spridits. Egentligen kanske man inte blir arg utan mer ledsen. Men sorgen kommer ut som ilska istället. Att bli arg motverkar tyvärr sitt syfte.

Som förälder kanske man bara har en möjlighet att nå fram. Barnet berättar för dig vad som har hänt en gång. Och om du i det läget reagerar med ilska är risken stor att du inte får veta något mer. Särskilt om barnet redan från början har en känsla av att ha gjort något som hen inte borde ha gjort. Barnet kanske också skäms och tänker att det är dess eget fel att det har blivit utsatt. Då är det inte bra om den som man väljer att anförtro sig till blir arg. Det blir en bekräftelse på att man har gjort fel och att man borde ha gjort annorlunda.

 

Vi föräldrar glömmer att vi är viktigare än vad vi tror i barn och ungdomars utveckling och deras beteenden på nätet. Varför inte börja engagera sig och ställa fler frågor redan idag?

Hur kan vi på bästa sätt förebygga mobbning i skolan?

Jag har under en längre tid ej varit aktiv i bloggen av flera olika anledningar. Främst därför att mitt arbete mot mobbning tar all min tid vilket gjort att jag vill prioritera det och lägga min energi där. Dock efter en vecka i Almedalen så har jag bestämt mig för att återuppta mitt skrivande och mina tankar då det var just det som många under veckan nämnde – att de just tycker om att följa mitt arbete samt läsa mina tankar och då ofta ifrågasättandet av det arbete som görs för att förhindra mobbning idag.

Därför tänkte jag skriva en lite kontroversiell text där just ifrågasättandet lyfts fram. Det viktiga för mig i dialogen är att väcka tankar och dialog. Att konstruktivt lyfta fram saker som inte fungerar så bra som de kanske borde anser i alla fall jag vara en viktig del i utvecklingen av det fortsatta arbetet mot mobbning – eller vad tycker ni?

Visste ni att trots mobbning mellan barn, ungdomar och vuxna är ett allvarligt problem i vårt samhälle finns det väldigt lite forskning om vilka åtgärdsprogram som faktiskt fungerar bättre än andra.

Skolverket genomförde under 2011 en undersökning av åtta åtgärdsprogram som då flitigt användes mot mobbning: Farstametoden, Friends, Lions Quest, Olweusprogrammet, SET, Skolkomet, Skolmedling och Stegvis. Slutsatsen av denna undersökning var emellertid nedslående. Skolverket konstaterade i samtliga rapporter att de, i sin helhet, inte skulle rekommendera något av dessa program för att förebygga mobbning.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt och beskriva KiVa, ett av världens mest effektiva anti-mobbningsprogram, enligt nya vetenskapliga studier.

VAD ÄR DÅ KiVa?

KiVa är ett evidensbaserat program för att förebygga mobbning. Det började utvecklas redan 2006 vid Åbo universitet i Finland och togs i bruk tre år senare 2009. Under det första året som KiVa pilottestades minskade mobbning med hela 40 procent i de skolor där det användes.KiVa-Skola-lyprl-4ysq0-cfzq7

Idag har omkring 90% finländska grundskolor registrerat sig som användare av programmet. Detta motsvarar cirka 2500 skolor. De finska skolornas deltagande finansieras av att programmet säljs utomlands. Att vara registrerad innebär dock inte per automatik att skolan bedriver ett aktivt anti-mobbningsarbete.

Men jag ska berätta mer om det senare…

Internationellt testas och tillämpas KiVa just nu i USA och flera andra länder i Europa. I Sverige har programmet använts i Lerums kommun 2011-2012 med framgång.

Vad är det då som skiljer KiVa åt jämfört med andra åtgärdsprogram. KiVa har ett antal utmärkande särdrag och målsättningar som jag nu skall försöka att förklara:

Helhetssyn: KiVa strävar efter att påverka gruppen, inte enbart individer. Mobbning ses ur detta perspektiv som ett systematisk problem med orsaker på flera nivåer – individ, klassrum, skola etc. Precis som den mobbades skolkamrater kan vara en del av problemet kan de också bli en del av lösningen. En grundprincip i programmet är att alla bär ansvar för det gemensamma välbefinnandet på skolan.
–  Mångsidigt och praktiskt material: I programmet ingår allmänna och specifika åtgärder. Allmänna åtgärder riktar sig till alla elever på skolan i form av KiVa-lektioner, interaktiva läromedel (anti-mobbningsinriktade dataspel), uppgifter och diskussioner. De består också av  information till skolpersonal och föräldrar. Målet med dessa åtgärder är att påverka gruppens normer och förebygga mobbning genom aktivt lärande. Specifika åtgärder är sådant som tex. utredning av akuta mobbningsfall, individuella diskussioner med elever som varit iblandade i fallet, samt uppmuntran till gruppen att skydda utsatta elever från fler anfall.
– Drar nytta av den virtuella läromiljön i form av åldersanpassade dataspel: Dessa hjälper eleverna repetera viktig anti-mobbningsinformation, göra övningar och få direkt feedback i kontexten av spel och lärande.

KiVa skriver tex. på sin egen hemsida att de har som målsättning att inte vara bara ett övergående 1-års projekt, utan en bestående handlingsmodell i skolors antimobbningsarbete.

VAD SÄGER DÅ FORSKNINGEN?

I en studie gjord i år med 7000 elever från 77 grundskolor i Finland fann man att KiVa bidrog till signifikanta förbättringar av den psykiska hälsan hos de barn i årskurs 6 som var mest utsatta för mobbning. Ökad självkänsla och minskad depression hos eleverna var ett annat resultat. En av forskarna som ledde studien kommenterade att: “Regler om nolltolerans straffar elever, men lär dem ingenting om mobbning. KiVa är mer effektivt genom att det lär eleverna att vara snälla mot varandra”.

En omfattande metaanalys av 53 olika anti-mobbningsprogram från världen över fann att KiVa var ett av de mest effektiva.

En doktorsavhandling, som utvärderade KiVa i dess inledande fas, fann att graden av effekt varierade mellan olika årskurser. Forskare säger att “Programmet fungerar bättre på lågstadiet än i högstadiet”. Detta kan delvis bero på att ungdomar i högstadiet har ett mer negativt förhållningssätt till vuxna och mobbade än yngre elever.

KiVa-programmets egna utvärderingar visar på en långsam men positiv trend i minskningen av mobbning i skolorna i Finland.

Bilden visar att drygt 16 procent av eleverna uppgav att de var blev mobbade i skolan vid starten av KiVa-projektet år 2009. År 2015 hade den siffran sjunkit till 12 procent. Under samma period minskade också antalet elever som uppgav att de mobbade från omkring 11 till under 6 procent.

KRITIK FRÅN ELEVER

KiVa-programmet har också fått en del kritik under de senaste åren. I huvudsak från elever och ungdomar som gått på skolor där programmet använts.

En av de viktigaste punkterna i kritiken tycks vara att vissa skolor registrerar sig till programmet för att få kalla sig en “Kiva-skola”. Utåt sett kan detta ge sken av att skolan bedriver ett aktivt anti-mobbningsarbete. Men så är inte alltid fallet.

Både professorer och vuxna menar dock att det beror på att skolan inte tillämpar KiVa på rätt sätt eller i tillräcklig utsträckning.

SAMMANFATTNING

Vad vill jag då säga med detta? Måste man för att på bästa sätt kunna förebygga mobbning i skolan använda program och insatser med en hållbar vetenskaplig grund? KiVa är ju ett evidensbaserat anti-mobbninsprogram som enligt flera studier visat sig leda till positiva resultat.

JAG HAR NÅGRA FRÅGOR TILL ER?

Är de antimobbningsprogram som används i Sverige evidensbaserade?

Vem ”kvalitetssäkrar” dessa?

Varför samarbetar vi inte mer i arbetet kring mobbning, både inom landet och över gränserna?

Den viktigaste faktorn för att motverka mobbning är att alla deltar, och för att komma till rätta med problemet måste hela skolklassers normer och regler förändras.

Vad är era tankar och reflektioner?