Kategoriarkiv: Nätmobbning

KOMMUNICERA MERA OM SOCIALA MEDIER

Att unga filmar våld och lägger ut på sociala medier har eskalerat det senaste året. Just nu har det uppmärksammats mycket för att det är tjejer som är förövare, men att tjejer slåss är inget nytt. Det nya är att man lägger ut misshandeln på nätet, vilket innebär att offret utsätts för ännu ett övergrepp.

De här misshandelsfallen är inga unika fenomen i mina ögon. Det är en del av en subkultur som vuxit fram i sociala medier de senaste åren, där trakasserier och kränkningar är vardag för många. Och det är en värld där de vuxna tyvärr väldigt ofta är helt frånvarande.

Barn får dagligen höra att de är fula, äckliga, att de ska slås ner och förföljas. Det sprids bilder på allt från när någon sitter på toa eller blir spottad på till ren misshandel. Det handlar om hot och mobbning som vuxna aldrig ser. Det är en subkultur som växer och som är oerhört oroande.

JAG TROR TYVÄRR DETTA ÄR VANLIGARE ÄN VAD VI SER

Jag kan såklart inte säga någon procentsats, men jag tror att väldigt många barn och unga går med en rädsla för att bli uthängda i sociala medier. Det är inte begränsat till vissa gäng eller områden, utan handlar om unga i alla delar av Sverige. Med tanke på detta är det inte konstigt att vi får allt fler barn och unga som inte vågar gå till skolan.

VI MÅSTE TÄNKA MER PÅ HUR UNGA MÅR

Många jag pratar med är såklart oerhört ledsna. Men också de som utsatt andra mår ofta dåligt. Många filmar spontant när något händer, som en rolig grej att dela med kompisarna, och tänker inte på vad det kan innebära för den som blir utsatt. Den som hängt ut någon blir nästan alltid själv uthängd och får höra saker som att han eller hon är äcklig och ska bli nedslagen.

HUR KAN VI FÖRHINDRA DET HÄR?

Hela samhället måste jobba aktivt. Vi och många andra organisationer har börjat jobba med föreläsningar om hur man ska agera på nätet. Tyvärr är det dock alltför få skolor som tar sitt ansvar i denna frågan.

VAD KAN VI GÖRA SOM FÖRÄLDRAR?

  1. Ladda ner appar som ditt barn använder och lär dig dem, till exempel Snapchat, Periscope, Tinder, Instagram.
  2. Fråga om du får vara vän med ditt barn och kommunicera med barnet där på ett positivt sätt.
  3. Det här är viktigast: prata med ditt barn om hur man använder sociala medier. Om risker, om vad som är moraliskt rätt och vad som är tillåtet. Att filma någon och lägga ut filmen utan att fråga får man ju till exempel inte. Och prata om hur man kan minska riskerna att själv bli utsatt för kränkningar.

HUR KAN MAN MINSKA RISKEN?

Att inte lägga ut till exempel lättklädda bilder eller filmer på sig själv. De finns ju kvar på nätet för all framtid.

VAD KAN SKOLORNA GÖRA?

Skolor har börjat prata mer och mer om hur mobiltelefoner får användas på skoltid. Det tycker jag  är väldigt bra, för mobiltelefoner och sociala medier har tagit över väldigt mycket av ungdomars fokus. Det blir svårt att fokusera på lektionerna om man hela tiden måste ha koll på sina sociala medier. Jag har träffat många unga som önskat att det vore mobilförbud på skolorna, även om den vägen kanske inte heller är helt rätt väg att gå då istället mer kommunikation om problemen förmodligen skulle lösa en hel del. Det här pågår ju dock inte bara i skolan, utan dygnet runt. Många tonåringar får läsa obehagliga saker om sig själva eller kompisar långt efter sängdags.

FÖRBUD MOT VISSA APPAR ÄR DET EN STRATEGI?

Om ett barn riskerar att utsätta sig själv för fara är mitt råd att ta bort sociala medier och också mobiltelefonen under en tid. Men annars … det finns ju så mycket positivt med sociala medier, och det är ju via dem unga kommunicerar i vardagen. De behöver bara lära sig mer om hur de ska och får agera där.

Vilka utmaningar ser Ni?

 

Föräldrar kan arbeta mer mot nätmobbning

Mobbning på internet följer barnen dygnet runt och ligger kvar länge, ibland till allmän beskådan. Vuxna kan göra mer för att motverka detta.

Föräldrar måste prata mer med sina barn om livet på nätet, och på ett naturligt sätt. Det är något som vi vanligtvis glömmer bort i vardagen.

De barn och unga jag har haft kontakt med senaste åren mår särskilt dåligt av att bli utsatta på nätet, och det handlar oftast om att det blir en spridning av det hela och att det ligger kvar länge på nätet. Det jobbigaste för offren är framförallt att man oftast inte kan ta bort de inlägg som gjorts.

37 procent av tjejerna och 27 procent av killarna säger att de blivit kränkta någon gång det senaste året visar enkäter till barn och unga som gjorts under 2016. Personligen tror jag dessa siffror är extremt missvisande.

För det första ger den statistik som huvudmannen samlar in från skolorna en skev bild angående omfattningen av kränkande behandling. Det kan vara så att skyldigheten att rapportera enbart fångar en liten del av allt som skulle kunna betraktas som kränkningar. Det som blir huvudmannens statistik är förmodligen toppen av ett isberg, under ytan finns den stora mängden. Undersökningar gjorda med anonyma elevenkäter skulle troligtvis ge en mer sanningsenlig bild av omfattningen.

Vuxna, både i rollen som exempelvis lärare eller som förälder, kan nog känna att det är svårt att prata med barnen om mobbning och veta vad som händer i deras liv. Men mycket handlar om kommunikation. Det som är viktigt är att prata med barnen. Man ställer frågor om basket eller fotboll, men vad man gör på nätet pratar man inte så mycket om. Man måste få in det i samtalet.

UNGDOMARNA VILL INTE HA FÖRÄLDRAR OCH LÄRARE PÅ SOCIALA MEDIER

Att ingripa då ungdomar mobbar varandra på nätet är svårt för lärare och föräldrar. Grundproblemet är att ungdomarna inte vill ha de äldre på sina forum på nätet.

De ungas forum och grupper på olika sociala medier är skapade just för att de ska kunna ha ett tillhåll dit de vuxna inte når. De som är bra med dessa grupper är att de fritt kan diskutera sina intressen och hitta nya vänner, men på samma gång kan gruppen bli ett forum för mobbning.

Det är ofta samma offer på gården och på nätet

Jag märker ofta att det är samma barn som blir mobbade på skolgården som också blir mobbade på nätet. Blir man mobbad på skolgården, så är mobbningen trots allt slut när man kommer hem. På nätet kan den pågå utan tidsgräns.

Ofta vågar inte barn berätta att de blir mobbade på nätet. Orsaken är rädslan för att föräldrarna ska ta bort deras smarttelefon eller inte inte låta dem använda internet. I sådana fall blir ju barnet egentligen bestraffat för den mobbning de utsätts för.

Den mobbade

I den fysiska världen är den mobbade ofta ensam. På sociala medier finns det andra möjligheter. Kunde de som utsätts för mobbning där, bilda sociala nätverk och inom de grupperna hämta styrka och vi-anda? Ja, till viss del görs det faktiskt redan.

Även vuxna etablerar grupper eller chatforum där mobbningsproblematiken diskuteras och där man får möjlighet att lufta sina känslor. Också barn skapar sådana grupper. Men tyvärr är det trots allt de fysiska vännerna man behöver för att kunna bygga upp ett riktigt socialt liv.

Nätmobbningen är precis lika verklig som den fysiska mobbningen. Jag skulle vilja säga att det förekommer nätmobbning i så gott som alla skolor runtom i Sverige. Beroende på barnets självförtroende och sociala status, är utgångspunkten väldigt olika för hur barnet klarar av nätmobbning. De som också annars är utsatta har svårare att klara av nätmobbning.

Bevis svart på vitt

Om man vill jämföra mobbning på nätet med mobbning ansikte mot ansikte, kan nätmobbningen ändå i det långa loppet leda till att den helt upphör. Ansikte mot ansikte resulterar ofta i att ord står mot ord om ett fall skall nystas upp. På nätet finns allt svart på vitt. Vad som sagts, när det sagts och på vilket sätt. Det är ett konkret bevis på att mobbning faktiskt förekommit

Vad borde vi vuxna då göra för att komma åt problematiken med nätmobbning?

Som föräldrar och som lärare behöver vi prata betydligt mer om sociala medier och om hur man beter sig där. På samma sätt som man talar om kläder eller läxor, bör man också kunna prata med sina barn om internet och sociala medier och om vad barnet brukar göra där. Man behöver helt enkelt vara intresserad och hålla diskussionen öppen.

ATT HACKA PÅ NÅGON ANNAN ÄR ETT ENKELT SÄTT ATT SKAFFA SIG BÄTTRE SJÄLVKÄNSLA

Ett kontroversiellt uttalande i sociala medier kan på bara några minuter spridas till tusentals, ja hundratusentals människor och generera en lavin av reaktioner. Ibland blir kritiken mycket hård och övergår till hån och regelrätta hot. Delningar och kommentarer leder till att händelsen hamnar allt högre upp bland sökmotorernas träffar. När en sådan trend har kommit i rullning är den nästan omöjlig att vända.

Anonymitet reducerar ansvaret ytterligare och det kan räcka med att en person tänjer på gränserna för att många fler ska följa efter. Avsaknaden av en ledare som är ytterst ansvarig för konsekvenserna innebär också att det inte finns någon fungerande broms när väl drevet har startat. Det fysiska avståndet till de vi kommunicerar med påverkar också hur vi tolkar inlägg och kommentarer.

När vi möts öga mot öga finns andra sammanhang, vi läser in fler nyanser och tolkar ansiktsuttryck. Ju mindre information vi får, desto mer fyller vi i själva. På nätet kan det räcka med ett namn eller ett uttalande för att vi ska placera in någon i en redan färdig kategori med till­hörande egenskaper. Och när vi väl har skaffat oss en uppfattning är vi beredda att göra mycket för att bekräfta att den stämmer.

Att däremot göra motsatsen kräver mer tid och energi. Vi människor verkar vara riktiga latmaskar. Till och med en ursäkt kan få den som kritiserar att bli stärkt i sin avsky. När den som begått handlingen erkänner sitt fel kan det ses som ytterligare ett bevis för att jag har rätt.

Så länge vi slipper att se mänskliga reaktioner är det lättare att uttrycka sig nedsättande eller aggressivt. Vi skulle kunna illustrera det med bruket av drönare. Det har visat sig att soldater som dödar via en dator lider inte av lika svåra trauman och samvetskval som de som deltar i fysiska strider.

Men vad är det egentligen som driver oss att attackera andra människor på nätet?

Ett enkelt sätt att skaffa sig självkänsla är att hacka på någon annan. Vi strävar främst efter att skapa skillnad i status. Lyckas jag trycka ner en annan person så känner jag mig bättre. Kan jag i samma veva få gillande från and­ra höjs min självkänsla ännu mer.

En vanlig reaktion när man är utsatt för ett utbrett förakt är att man börjar tänka på vad det kan få för långtgående konsekvenser i livet, vilket kan leda till ångestattacker. Ångest är en känsla som är konstruerad för att motivera oss att göra någonting och det enklaste är att fly. Sen finns det förstås andra alternativ, till exempel att förneka, förklara eller försvara.

Att slänga iväg ett ogenomtänkt uttalande för att släta över något kan i värsta fall bara ge elden mer bränsle. Å andra sidan är det viktigt att förklara sitt uttalande innan endast en sanning hinner etableras kring vad man egent­ligen menade.

Det finns förstås inte ett enkelt svar på hur man bör agera, men jag skulle säga att det är viktigt att prata med andra som kan ge perspektiv. Försök att inte förstora händelsen för mycket. Även om det kan vara nästintill outhärdligt i stunden så kommer det att ebba ut.

Samtidigt kan det som utspelar sig i sociala medier arkiveras i sökmotorer som Google, vilket gör det inträffade sökbart för lång tid framåt. Det kan påverka människors uppfattning om dig och påminna om ett gammalt trauma om och om igen. På så sätt kan en enstaka kränkning på nätet motsvara flera år av traditionellt trakasserande

Tänk efter mer än två gånger!

 

 

 

Föräldrar är viktigare än vad vi ofta tror!

Hur mycket engagerar Du dig i dina barns nätanvändande?

Många av oss vuxna tror att vi ska backa och inte bry oss om hur våra barn och tonåringar beter sig på nätet. Men enligt undersökningar vill faktiskt unga att deras föräldrar ska bry sig mer än vad vi gör idag.

Oftast tror jag att vi vuxna underskattar hur viktiga vi är för hur våra barn beter sig på nätet. Många tror att de vill att man som förälder ska backa och inte vara så närvarande i deras användande.

Vad tror du?

Jag tror att det största problemet är att det inte kommer naturligt för oss i dagens föräldrageneration.  Vi har ju växt upp i en tid när internet inte var utbrett eller inte användes och då glömmer vi helt enkelt bort att fråga om nätet.

Det viktigaste för att förebygga kränkningar på nätet är att vi pratar om det i det vardagliga samtalet på samma sätt som man pratar om träningen, hur det var i skolan, vem de lekte eller umgicks med, vad de åt till lunch och om de fick läxor.

Det enda som behövs är några enkla följdfrågor som ”jaha, ni hade matte, vad gjorde ni då?” Eller ”okej, på lördag är det match, vill du att jag följer med? Alla dessa frågor som man ställer i det vardagliga samtalet behöver man också ställa om det som händer på nätet: ”Vem umgås du med där?” ”Vad går spelet ut på och vilka tävlar du mot?”.

Jag menar inte att föräldrar generellt struntar i vad barn gör på nätet. Tvärtom är vi nog väldigt måna om att våra barn har det bra även i den sfären. Problemet är att det inte kommer naturligt för oss. Vi ställer samma frågor som våra föräldrar ställde till oss. Och eftersom vi har växt upp i en tid när internet inte var utbrett på samma sätt så glömmer vi helt enkelt bort att fråga om nätet.

Hur kan man då göra för att få igång det här viktiga samtalet?

Om man inte känner till något om till exempel ”Snapchat”, ”Periscope” eller ”Kik” så är det enklast om man skaffar sig litet grundläggande information, kanske från Wikipedia på Google.

För det andra föreslår jag att man börjar att ställa frågor. Be barnen att visa dig, och var genuint intresserad när de gör det. Många vuxna säger att när de väl har satt sig bredvid sina barn och tittat på när de spelar exempelvis ”World och warcraft”, så har de plötsligt förstått vad det handlar om. Det krävs ofta väldigt lite tid för att man ska få väldigt mycket mer kunskap, och när man har den kunskapen så leder den till en annan typ av samtal.

För det tredje så ska man erbjuda sitt stöd om något händer. Det är inte svårare än att man lovar att lyssna och finnas där, och viktigast – att INTE bli arg. Det är ganska vanligt att vi föräldrar blir just arga, till exempel om ens barn har skickat en mindre lämplig bild som har spridits. Egentligen kanske man inte blir arg utan mer ledsen. Men sorgen kommer ut som ilska istället. Att bli arg motverkar tyvärr sitt syfte.

Som förälder kanske man bara har en möjlighet att nå fram. Barnet berättar för dig vad som har hänt en gång. Och om du i det läget reagerar med ilska är risken stor att du inte får veta något mer. Särskilt om barnet redan från början har en känsla av att ha gjort något som hen inte borde ha gjort. Barnet kanske också skäms och tänker att det är dess eget fel att det har blivit utsatt. Då är det inte bra om den som man väljer att anförtro sig till blir arg. Det blir en bekräftelse på att man har gjort fel och att man borde ha gjort annorlunda.

 

Vi föräldrar glömmer att vi är viktigare än vad vi tror i barn och ungdomars utveckling och deras beteenden på nätet. Varför inte börja engagera sig och ställa fler frågor redan idag?

Är sociala medier svårt att lära sig?

Hur förebygger man egentligen kränkningar och mobbning på nätet? Och går det att skapa ett schystare nätklimat?

Vi vuxna måste försöka ha bättre insikt i vad barn och unga sysslar med på nätet. Möjligheterna och riskerna går ju hand i hand på de sociala medierna och vi måste  försöka
skapa ett klimat där vi vuxna är bättre förebilder än vad vi är idag.

De vuxna finns också på de sociala medierna, men inte nödvändigtvis på samma medier som deras barn. Jag tror att vi vuxna är ganska dåliga på sociala medier överlag faktiskt. Vi känner till dem och vi finns på någon av dem, men vi behöver nödvändigtvis inte veta hur alla fungerar och exakt vad man gör där.

Jag är övertygad om att det är synnerligen viktigt att föräldrar är förebilder då det gäller sociala medier, men inte bara där. Också livet utanför de sociala medierna är förstås viktigt.

Föräldrar måste välja sina ord bättre när man till exempel diskuterar andra människor, eftersom föräldrarnas attityd påverkar hur barnen bemöter andra – både i det verkliga livet och på nätet. Man behöver inte vara expert men att vara intresserad bör alla försöka att vara. Det är viktigt att vi föräldrar är tillgängliga och vågar att vara nyfikna. Man behöver inte veta allt, men man behöver visa att man är intresserad. Det är en bra utgångspunkt för frågor och diskussion med barnen om de sociala medierna.

Det är inte alltid barn och unga uppfattar att det på andra sidan deras surfplatta eller telefon är en människa av kött och blod. Kommunikationen sker inte ansikte mot ansikte, vilket gör att man kanske tror att man kommer lättare undan och inte behöver ställas till svars. Nätet och de sociala medierna avhumaniserar och är väldigt abstrakt. Det är svårt att förstå att det finns en levande människa med känslor bakom profilen vilket gör det extremt lätt att vara elak på nätet

Nu är det inte enbart de unga som har stora problem med detta. Vuxna levererar dagligen  häftiga och väldigt ogenomtänkta kommentarer. På samma sätt gör såklart därefter barnen. De kan komma med betydligt värre kommentarer på nätet än vad de skulle komma med öga mot öga.

Rimligtvis bör bättre samarbeten mellan föräldrar, vuxna, ansvariga och skola medföra att det lättare går att åtgärda problemen. Eller vad tror ni?

10 tips: Så skyddar du ditt barn från nätmobbning

Mobbning är inget nytt, skillnaden i dag jämfört med för några år sedan är istället att mobbarna fortsätta sina trakasserier efter skoltid på tjänster som Facebook och diskussionsforum på nätet.

Att ta avstånd från tekniken är inte lösningen, det gäller istället att angripa problemet genom att förstå tekniken och vad ditt barn gör på nätet.

Här är tio tips som alla bör känna till:

1. Kontakta i ditt barns skola. Tala med klassföreståndaren och/eller rektorn. Oftast har nätmobbningen kopplingar till skolan.

2. Uppmuntra ditt barn att berätta. Lär dig tolka barnets signaler genom att fråga och nöj dig inte med undvikande svar. Barn som blir utsatta för mobbning pratar inte gärna om det hemma. Tänk på att tiden innan man ska sova, ofta är en tid då många förtroenden vågar komma fram.

3. Skuldkänslorna hos den som blir mobbad är ofta stora. Betona att det aldrig är ditt barns fel att hon eller han blir mobbad.

4. Om du hittar en webbsida, en chatt eller ett diskussionsforum där det står obehagliga saker om ditt barn, ta en skärmdump och spara den för att kunna spåra mobbaren.

5. Se till att ditt barn inte slänger obehagliga meddelanden. Spara allt som har hänt i datorn och i mobiltelefonen. I värsta fall kan det handla om mycket grova kränkningar och då kan det du sparat användas som bevis. Polisanmäl i så fall.

6. Be om ditt barns tillåtelse att ta emot all e-post från okända avsändare, på så sätt slipper ditt barn se dem.

7. Förbjud inte ditt barn att vara ute på nätet. Det fungerar sällan. Skapa I stället ett förtroende- då vill barnen berätta om något obehagligt händer dem.

8. Fråga ditt barn om hur internetvärlden fungerar. Lyssna och lär, be att få se favoritsajterna och fråga vad som är spännande, kul och fascinerande. 
Låt barnen bli din lärare.

9. Fråga om Facebook, Instagram och andra sajter som om det var ett ställe barnet har varit på; ”Hur var det på Facebook idag? Vilka chattade du med idag?

10. Skaffa en egen sida på Facebook, Instagram, eller forum där ditt barn hänger. Surfa runt och bekanta dig med ditt barns vardag.

Rapportera alltid det du finner anstötligt. De flesta sajter har strikta uppförandekoder och ger stora möjligheter för användare att rapportera avvikelser från dessa.

NÄTÖVERGREPP NUMERA EN VARDAG

Det inkommer allt fler larm om barn som råkar illa ut på grund av appen Periscope. Men ofta synliggör den skrämmande nog främst ungdomarnas vardag genom att sätta bild och ljud på de problem som sker i skolan, men som man inte har trott på tidigare.

För er som inte känner till Periscope kommer här lite fakta!

Periscope är en app för surfplattor och mobiltelefoner där användaren kan starta live-sändningar. Appen lanserades av Twitter 2015. Den som följer en livesändning har möjlighet att kommentera och ”gilla” vad som händer i flödet. Med hjälp av en kartfunktion går det att se varifrån sändningarna sker. Periscope har flera miljoner användare. En annan populär live-app är Meerkat, som också lanserades förra året.

Grova könsord, smygfilmningar och sexuella övergrepp.

Rapporterna från skolor runtom i landet gällande den nya appen har varit många. Det handlar oftast om ungdomar som hetsats att göra saker framför kameran för att jaga ”likes” – men också en oro för att vuxna ska använda appen för att begå övergrepp mot barn.

Ett av de största problemen är att unga tjejer visar upp sig och får bekräftelse på ett sätt de aldrig skulle acceptera i verkliga livet. Följden av det är att grova könsord kommer in i chattmeddelanden i en rasande fart. Av någon märklig anledning är man uppenbarligen beredd att acceptera den typen av bekräftelser i appen.

Barn och ungdomar hinner inte tänka efter

Flera skolor i Sverige har sett elever missbruka appen. Men genom ett intensivt värdegrundsarbete, där föräldrar, elever och skolpersonal deltagit har många skolor fått stopp på beteendet och skapat en medvetenhet om konsekvenserna av att handla överilat på nätet. Det är inte appen i sig, utan vad man har gjort på Periscope, som är problemet. Det som skiljer appen åt jämfört med andra sociala medier är snabbheten och möjligheten att nå ut till ett så stort antal tittare samtidigt. Ungdomarna hinner inte tänka innan de agerar.

Prata mer med barnen

Det finns inga indikationer på att just Periscope skulle utgöra en extra risk för ungdomar. Men enligt många organisationer kommer ungdomars problematik upp till ytan i alla typer av sociala medier. Barn är utsatta för både för mobbning och sexuella övergrepp på nätet. Men det som händer i vardagen händer förstås också på internet. Vi vet att är man utsatt i skolan för mobbning och kränkningar så pågår det tyvärr också på internet.

För att skydda barn från att utsättas måste vuxna komma in i matchen. Föräldrarna behöver lära sig apparna, och funktionerna i dem, och diskutera med sina barn hur de ska användas. De flesta ungdomar är väldigt medvetna om riskerna, men de kan ha svårt att koppla dem till vad de själva gör.

Jag rekommenderar varmt som första tips att vuxna lär sina barn använda de skyddsinställningar som finns i apparna.

Är det farligt med åldersgräns i sociala medier?

Det är säkert många av er som har läst om införandet av en åldersgräns för sociala medier. Barn under 16 år skall alltså behöva ha föräldrarnas tillåtelse för att vara på ex Facebook eller Instagram. Rätta mig gärna om jag har fel, men en åldersgräns har vad jag vet inget stöd i den forskning som finns om till exempel nätmobbning samt barn och ungas liv på nätet.

Jag tror personligen att det finns en hög risk att barn inte vågar berätta för sina föräldrar om eventuella obehagligheter de råkar ut för i sociala medier, om en åldersgräns införs.

Kan införandet av åldersgräns rent av vara farligt? Bör inte vuxna och barn istället prata mer med varandra om livet på nätet?

Åldersgränsen är alltså en del av EU:s nya dataskyddsförordning och regeringen ska nu utreda vad åldersgränsen skall bli i Sverige. Man har pratat om att den blir 13 eller 16 år. Anledningen är att man vill förbättra skyddet för unga på nätet och få ”fler föräldrar att engagera sig i vad deras barn gör på nätet”.

Min fundering här är om inte effekten kan bli tvärtom, vad tror du?

Jag håller absolut med om att fler föräldrar borde engagera sig i sina barns liv på nätet, men många forskare varnar för att förbud och alldeles för mycket regler tvärtom kan få katastrofala följder. Tex finns det en risk att många barn inte kommer att våga berätta för sina föräldrar om eventuella obehagligheter de råkar ut för i sociala medier – om de riskerar att bli straffade för att de använt plattformarna. Redan i dag ser vi att många barn låter bli att berätta om sitt liv online för att skydda sina föräldrar mot oro och av rädsla för att få sina liv på nätet begränsade genom olika förbud.

Jag förstår att det finns en stor oro bland föräldrar för vad barnen gör på nätet. Jag är själv förälder och nätet var inte alls lika utbrett när jag var liten. Jag förstår att det är väldigt svårt för många att veta vilka upplevelser, positiva som negativa, som våra barn ställs inför. Många av oss är garanterat oroliga då vi helt enkelt inte förstår barnens liv online fullt ut.

 

Vad gäller mobbning så är det viktigt att komma ihåg att nätmobbning i grunden inte skiljer sig från traditionell mobbning. De flesta förövare och offer har redan en relation – oftast genom skolan eller arbetsplatsen. Det förekommer att helt okända vuxna människor kränker varandra, men bland barn är det ytterst ovanligt. Det som skiljer mobbning i sociala medier från elaka meddelanden på skoltoaletten är att det går snabbare, med en potentiellt mycket större spridning. Nätet gör även mobbningen mer synlig – spökena kommer ut i ljuset – där det förhoppningsvis är lättare att ta itu med dem.

För att komma åt problemen krävs, i stället för förbud, ett långsiktigt och preventivt arbete kring värderingar och hur vi behandlar varandra både online och offline. Att skapa en större förståelse att världen online också är verklig – på andra sidan skärmen sitter ju faktiskt en riktig människa.

En av nycklarna bör vara att föräldrar och barn pratar mer med varandra om livet på nätet.

De flesta föräldrar frågar sina barn vad de gjort i skolan eller vart de ska när de går ut genom dörren hemma. Men få frågar var deras barn befinner sig varje dag på nätet. Förra året gjordes en undersökning med 1 000 föräldrar som visade att nästan alla föräldrar tror att de har stor eller mycket stor koll på sina barns vardag online. Men en jämförelse med barnens verkliga användande visar en annan bild.

Många föräldrar har till exempel väldigt låg kunskap om flera av de populäraste sociala nätverken bland unga. Bara var tredje förälder känner till exempel till Kik, endast var tionde vet vad Ask.fm är och inte ens fyra av tio känner till Snapchat. Fyra av tio föräldrar pratar aldrig eller sällan med barnen om deras liv online, hälften ser inget behov.

När jag är ute i skolorna får jag exakt samma intryck gällande kunskapen kring sociala medier och de olika plattformar som finns. Lärare nämner ofta att utbildning saknas och att de borde läggas mer fokus på att skapa ”obligatorisk kunskap” bland dagens lärare. Vet man inte hur det fungerar får man helt enkelt lära sig.

Jag instämmer helt här då jag är av den åsikten att för att vi skall kunna förändra barn och ungdomars beteenden måste vi lära oss hur deras digitala miljö fungerar, men framförallt röra oss i den. En ökad teknisk utveckling kräver nya moderna och innovativa verktyg.

Nätet är en fantastisk plats som innebär många möjligheter, inte minst för barn och unga. Man behöver inte vara datatekniker för att som förälder prata med sina barn om vad som händer på nätet. Det räcker långt att bara vara intresserad och fråga vad som händer, precis som vi gör när det kommer till vardagliga frågor.

Nätpratet verkar vara det kanske viktigaste samtalet många ännu inte har haft!

Hur många är egentligen mobbade?

Vi pratar ofta om och får höra att det är drygt 60 000 barn som blir mobbade varje år. Vi får också höra om insatser från vissa åtgärdsprogram som hävdar att mobbning minskar med upp till 24% på de platser där dessa utförs.

Långsiktigt verkar dock inga åtgärder i dagsläget ha någon långvarig effekt vilket också nya forskningsrapporter påvisar. Siffrorna talar sitt tydliga språk då vi inte ser någon tydlig minskning. Hur kommer det då sig att vi fortsätter i samma spår som tidigare?

Varje år spenderar alltså skolor miljontals kronor på program som ur ett forskningstekniskt perspektiv inte håller måttet till 100%. Med detta sagt vill jag ändå säga att jag ändå tror att vissa åtgärder fungerar alldeles utmärkt på många ställen runtom i landet. Men kanske då snarare att det i grund och botten handlar om hur programmen tas om hand av de ansvariga lärarna och ansvariga på plats. Är det rimligt att ställa krav som ändå kanske inte efterföljs?

Rätta mig gärna om jag har fel men om inte en skola eller en arbetsplats har ett gemensamt mål, en hållbar plan och samma mål när det gäller arbetsmiljö är det omöjligt att uppnå förändring. Varenda person måste ta exakt samma ansvar, ha lika mycket kunskap eller ha viljan att lära sig osv.

När vi sedan fortsätter bryta ner problematiken och landar i ämnet nätmobbning börjar det bli väldigt svårt för mig att greppa. Här står vi inför ett gigantiskt problem som dessutom involverar stora miljardföretag, människors olika beteenden, ansvar hos föräldrar osv. En stark gemensam nämnare som jag kommer arbeta hårt för är just utbildning av skolor och lärare när det kommer till ny teknik och sociala medier. De flesta skolor jag har kontakt med bekräftar just detta. Inte många lärare vet tex vad ”420” betyder, ej heller vad en ”Orre” är trots Instagram upproret som skedde i Göteborg

Vad säger då statistiken och forskningen om nätmobbning? Rapporter visar att var tredje ung har blivit utsatt för kränkningar i sociala medier och sex procent uppger att de är nätmobbade, det motsvarar 1-2 elever i varje klass. Nu pratar vi alltså enbart om barn och ungdomar, inte om vuxna där problemet garanterat är minst lika stort.

Med det sagt kommer vi då in på vuxenmobbning vilket är ett problem som ökar lavinartat i samhället med gigantiska kostnader för samhället till följd av sjukskrivningar etc. När man letar efter siffror på hur många som kan tänkas vara utsatta hittar man siffror som sträcker sig från 200 000 ända upp till så många som 650 000 vilket är en skrämmande siffra.

Ett av de största problemen med vuxenmobbning är att ingen tar ordentligt ansvar för denna typ av problematik. Chefer som missbrukar sin position får idag utreda sig själv vid en anmälan, utsatta på arbetsplatser blir ofta förflyttade till en annan avdelning och mobbaren hittar ett nytt offer att ge sig på utan reprimand. Den mobbade har dessutom ofta väldigt svårt för att få stöd från de olika instanser som är viktiga och som oftast den enda vägen man har att gå som utsatt. Företagshälsan, försäkringskassan etc har idag ett väldigt luddigt förfarande som tyvärr ofta leder till att den utsatte står där handfallen utan varken sig ersättning, arbete eller hjälp i slutändan.

Att vuxna skall kunna ta hand om sig själva är en mening som i dessa sammanhang verkligen har fått en stark innebörd.

Vad vill jag då påvisa med detta inlägg? Jo, att jag är väldigt tveksam till alla de siffror som vi idag ofta lutar oss emot då problematiken är så komplex. Räknar vi tex in normalisering, den ökade integrationen och dess effekter samt ex den snabba utvecklingen av tekniken och hur det påverkar antalet drabbade?

Jag tycker det finns en hel del faktorer som motsäger dagens statistik, vad tycker du?