Kategoriarkiv: Självmord

VARFÖR VÅGAR VI INTE PRATA OM SJÄLVMORD?

Det är inte självklart att fråga en närstående om man misstänker att en funderar på att ta sitt liv, trots kunskap om att det kan rädda liv.

Det gäller särskilt personer 18–29 år, varför är det så?

Varför vågar man inte fråga? Vi har en hel del kvar att göra för att bryta detta tabu och slå hål på myter kring självmord. För att bryta tabun och förebygga självmord – måste vi bärja prata om det. Gör vi det dessutom när en person är extra sårbar kan det rädda liv.

Enligt en undersökning som gjorts i målgruppen 18–79 år kan man påvisa följande resultat:

– En av tre uppger att det är mycket troligt att de skulle fråga en person i deras närhet om man misstänker att personen funderar på att begå självmord. Omkring 2 av 5 svarar att det är ganska troligt.

– Personer i åldersgruppen 18–29 år uppger i högre grad att det inte är särskilt eller inte alls troligt att de skulle fråga.

– Samtidigt uppger nästan samtliga (93 procent) att man tror att det i samtliga eller vissa fall går att påverka en person som bestämt sig för att ta sitt liv.

Vi ser alltså tydligt att vi på alla nivåer i samhället behöver hjälpas åt för att skapa bättre förutsättningar för att våga prata om självmordstankar – i skolan, på arbetsplatsen i det privata och i det offentliga rummet. Vi behöver öka kunskapen kring självmord, vad självmordstankar betyder och vad man som närstående kan göra.

Väldigt många människor har någon gång i livet haft självmordstankar. Tanken på självmord som ett slags utväg ur det som just nu känns outhärdligt finns hos många. Men vi talar sällan om det. Det borde vi göra. Om vi gjorde det så skulle fler veta att den dödslängtan man känner i stunden också kan vara en längtan efter ett bättre, mera uthärdligt liv. Möjligheten att få stöd och hjälp, akut i stunden och för dem som behöver det, på längre sikt är livsavgörande.

Varje år fattar 1 500 personer i Sverige beslutet att ta sitt liv. Många som tar livet av sig lider av depression och ångest. Depression påverkar verklighetsuppfattningen så djupt att det kan vara mycket svårt att se annat än fullständig hopplöshet. Depression kan ha många orsaker såväl inre som yttre.

Gemensamt för dem alla är att de ofta är möjliga att behandla och förändra. Många människor med återkommande depressioner lär sig att känna igen tecknen och vet vad som kan hjälpa dem genom krisen. De vet också att allting kommer att se annorlunda ut på andra sidan av det som just nu ter sig nattsvart.

Men alldeles för många människor får inte det stöd de skulle behöva och ser ingen annan utväg än att ta sina liv.

Att antalet självmord och självmordsförsök inte minskar utan tvärtom bland unga visar tendenser att öka, är djupt oroande och borde leda till omedelbara insatser på många områden. Det behövs såväl bättre och mer samordnad kunskap som effektivare och mer tillgänglig vård. Och sist men inte minst förebyggande arbete. Vi vet att självmord kan förebyggas, varför gör vi inte det?

Varför vågar man inte fråga om man misstänker att en person funderar på att ta sitt liv?

Många verkar ha kunskapen om att det är möjligt att få en person att ändra sitt beslut. Ändå är det få som tror sig om att våga fråga.

Att tala om självmord kommer inte att ”väcka den björn som sover”, det uppmuntrar i stället till att tala om känslorna och känns ofta som en lättnad. Det är endast genom att samtala med personen om vad det är som pågår som denna kan motiveras till att söka den hjälp som behövs.

VIKTIGT ATT VI VÅGAR PRATA OM SJÄLVMORD

Antalet självmord i Sverige har gått ner kraftigt sedan 80-talet, men bland unga har minskningen inte följt den i övrigt nedåtgående trenden. Och fortfarande ligger antalet självmord per år på omkring 1500 personer. För att kunna komma tillrätta med problemet måste vi börja våga prata öppet om psykisk ohälsa.

Alla är så förskräckligt rädda att prata om det. Och det är på alla nivåer i samhället, både när det gäller de mellanmänskliga kontakterna med vänskapskretsen eller släkten. Men även inom psykiatri och skola och andra områden där man bör kunna ta i de här frågorna. Våga fråga och våga lägga sig i varandras liv, det är det absolut viktigaste.

 

Antidepressiva läkemedel kan öka självmordstankar hos unga

Antidepressiva läkemedel leder till en dubblerad risk för unga att bli aggressiva och få självmordstankar, jämfört med vuxna. Det visar en genomgång av flera studier som danska forskare har gjort. Den danska studien har gått igenom 70 europeiska studier, som tittat på flera olika typer av antidepressiva medel.

 

Antidepressiva läkemedel är ofta mycket bra, men de kan också ha biverkningar i form av aggressivitet, impulsivitet och till och med självmordsförsök. Det är oerhört viktigt att barn och unga människor är under uppsikt av specialister när de behandlas, och att behandlingen kompletteras med psykologiska metoder.

Bland de cirka 2000 barn, ungdomar och unga vuxna som deltog visar forskarnas genomgång att de unga hade en dubblerad risk för självmordstankar och aggressivitet när de fick antidepressiva medel. Detta jämfört med hur de vuxna reagerade på samma tabletter.

Man tror att detta beror på hjärnans utveckling, men ingen vet säkert. Man tror att den unga hjärnan reagerar på ett annat sätt än den vuxna hjärnan. Trots detta skrivs antidepressiva tabletter ut i större utsträckning nu än tidigare.

Andra studier visar att antidepressiva medel kan hjälpa personer från att låta bli att begå självmord, men på individnivå kan det vara svårare att dra korrekta slutsatser

Det borde verkligen satsas på att göra en bred studie och djup analys av myndigheter i Sverige för att få kunskap om vilken behandling som verkligen fungerar och är bra för unga.

 

STÖDMATERIAL LÖSER INTE SJÄLVMORD BLAND UNGA

Självmorden i Sverige minskar, men inte bland unga. Därför har nu Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen valt att introducera ett stödmaterial för att fler självmord bland unga skall kunna utredas.

 

Varför har då inte självmord följts upp tidigare?

Det bör rimligtvis vara så att om man undersöker och analyserar en viss problematik och dess bakomliggande faktorer enklare borde kunna hitta metoder för att förhindra att liknande problem upprepas – eller är jag ute och cyklar?

I dag följs merparten av alla fall där unga tagit sitt liv inte upp, eftersom personen inte sökt hjälp inom sjukvården före. De flesta barn och unga kommer dock i kontakt med kommunala verksamheter, som skola eller socialtjänst. Nu kan även dessa instanser, med hjälp av stödmaterialet, göra så kallade händelseanalyser av självmorden.

Stödmaterialet vänder sig i första hand till chefer och beslutsfattare inom kommunala verksamheter. Initiativet till en händelseanalys efter ett självmord tas av en person som har mandat att förändra den aktuella verksamheten, till exempel en rektor i en skola eller en socialchef. Fakta som beskriver händelsen samlas in, orsaker identifieras och åtgärdsförslag utarbetas, som sedan följs upp och utvärderas.

Förhoppningen är att utredningarna ger kunskap som kan vara värdefull för att förebygga nya självmord.

Min andra fråga är då hur man resonerar när kommuner, skolor och socialtjänst som redan springer på knäna med ex. den ökande psykiska ohälsan i stort, nedskärningar och andra problem som är kopplat till deras verksamheter skall kunna följa upp dessa livsavgörande frågor ?

Borde inte en externt ihopsatt utredning bekostad av Folkhälsomyndigheten och/eller Socialstyrelsen verkligen gå till botten med det här problemet? Detta är ett ständigt ökande problem! Ett problem där barn och ungdomar med hela sin framtid framför sig väljer att avsluta sitt eget liv.

ÄR STÖDMATERIAL ER LÖSNING???

 

VI KAN MINSKA ANTALET SJÄLVMORD

Dagens höga självmordstal kan med rätt insatser minskas väsentligt med systematiskt arbete, det skriver tretton debattörer på DN debatt.

Antalet självmord minskade kraftigt under 1990-talet från nivåer på över 2 000 personer per år. Men sedan sekelskiftet har det konstant legat kring 1 500 per år, om vi slår samman säkra och osäkra självmord.

Orsakerna bakom är många och komplexa, men livets påfrestningar i form av förluster, separationer, arbetslöshet, egen allvarlig kroppslig sjukdom och mycket annat kan bidra. Debattörerna menar att man ska ta efter det förebyggande arbetet som gjorts för att minska antalet döda i trafiken.

Varje trafikolycka, allrahelst de med dödlig utgång, utreds, dokumenteras och används för att bidra till fortsatt säkerhetsarbete. Liknande bör göras inom vården och resultaten spridas inom hälsovården och socialtjänsten.

Eftersom många unga tar livet av sig bör skolan också ha en viktig roll i det förebyggande arbetet och just involveringen i utredningar.

Hur kommer det sig att vi inte utreder, dokumenterar och använder den informationen som finns tillgänglig till ett löpande, bättre arbete för att förebygga självmord i samhället?