Föräldrar är viktigare än vad vi ofta tror!

Hur mycket engagerar Du dig i dina barns nätanvändande?

Många av oss vuxna tror att vi ska backa och inte bry oss om hur våra barn och tonåringar beter sig på nätet. Men enligt undersökningar vill faktiskt unga att deras föräldrar ska bry sig mer än vad vi gör idag.

Oftast tror jag att vi vuxna underskattar hur viktiga vi är för hur våra barn beter sig på nätet. Många tror att de vill att man som förälder ska backa och inte vara så närvarande i deras användande.

Vad tror du?

Jag tror att det största problemet är att det inte kommer naturligt för oss i dagens föräldrageneration.  Vi har ju växt upp i en tid när internet inte var utbrett eller inte användes och då glömmer vi helt enkelt bort att fråga om nätet.

Det viktigaste för att förebygga kränkningar på nätet är att vi pratar om det i det vardagliga samtalet på samma sätt som man pratar om träningen, hur det var i skolan, vem de lekte eller umgicks med, vad de åt till lunch och om de fick läxor.

Det enda som behövs är några enkla följdfrågor som ”jaha, ni hade matte, vad gjorde ni då?” Eller ”okej, på lördag är det match, vill du att jag följer med? Alla dessa frågor som man ställer i det vardagliga samtalet behöver man också ställa om det som händer på nätet: ”Vem umgås du med där?” ”Vad går spelet ut på och vilka tävlar du mot?”.

Jag menar inte att föräldrar generellt struntar i vad barn gör på nätet. Tvärtom är vi nog väldigt måna om att våra barn har det bra även i den sfären. Problemet är att det inte kommer naturligt för oss. Vi ställer samma frågor som våra föräldrar ställde till oss. Och eftersom vi har växt upp i en tid när internet inte var utbrett på samma sätt så glömmer vi helt enkelt bort att fråga om nätet.

Hur kan man då göra för att få igång det här viktiga samtalet?

Om man inte känner till något om till exempel ”Snapchat”, ”Periscope” eller ”Kik” så är det enklast om man skaffar sig litet grundläggande information, kanske från Wikipedia på Google.

För det andra föreslår jag att man börjar att ställa frågor. Be barnen att visa dig, och var genuint intresserad när de gör det. Många vuxna säger att när de väl har satt sig bredvid sina barn och tittat på när de spelar exempelvis ”World och warcraft”, så har de plötsligt förstått vad det handlar om. Det krävs ofta väldigt lite tid för att man ska få väldigt mycket mer kunskap, och när man har den kunskapen så leder den till en annan typ av samtal.

För det tredje så ska man erbjuda sitt stöd om något händer. Det är inte svårare än att man lovar att lyssna och finnas där, och viktigast – att INTE bli arg. Det är ganska vanligt att vi föräldrar blir just arga, till exempel om ens barn har skickat en mindre lämplig bild som har spridits. Egentligen kanske man inte blir arg utan mer ledsen. Men sorgen kommer ut som ilska istället. Att bli arg motverkar tyvärr sitt syfte.

Som förälder kanske man bara har en möjlighet att nå fram. Barnet berättar för dig vad som har hänt en gång. Och om du i det läget reagerar med ilska är risken stor att du inte får veta något mer. Särskilt om barnet redan från början har en känsla av att ha gjort något som hen inte borde ha gjort. Barnet kanske också skäms och tänker att det är dess eget fel att det har blivit utsatt. Då är det inte bra om den som man väljer att anförtro sig till blir arg. Det blir en bekräftelse på att man har gjort fel och att man borde ha gjort annorlunda.

 

Vi föräldrar glömmer att vi är viktigare än vad vi tror i barn och ungdomars utveckling och deras beteenden på nätet. Varför inte börja engagera sig och ställa fler frågor redan idag?

Hur kan vi på bästa sätt förebygga mobbning i skolan?

Jag har under en längre tid ej varit aktiv i bloggen av flera olika anledningar. Främst därför att mitt arbete mot mobbning tar all min tid vilket gjort att jag vill prioritera det och lägga min energi där. Dock efter en vecka i Almedalen så har jag bestämt mig för att återuppta mitt skrivande och mina tankar då det var just det som många under veckan nämnde – att de just tycker om att följa mitt arbete samt läsa mina tankar och då ofta ifrågasättandet av det arbete som görs för att förhindra mobbning idag.

Därför tänkte jag skriva en lite kontroversiell text där just ifrågasättandet lyfts fram. Det viktiga för mig i dialogen är att väcka tankar och dialog. Att konstruktivt lyfta fram saker som inte fungerar så bra som de kanske borde anser i alla fall jag vara en viktig del i utvecklingen av det fortsatta arbetet mot mobbning – eller vad tycker ni?

Visste ni att trots mobbning mellan barn, ungdomar och vuxna är ett allvarligt problem i vårt samhälle finns det väldigt lite forskning om vilka åtgärdsprogram som faktiskt fungerar bättre än andra.

Skolverket genomförde under 2011 en undersökning av åtta åtgärdsprogram som då flitigt användes mot mobbning: Farstametoden, Friends, Lions Quest, Olweusprogrammet, SET, Skolkomet, Skolmedling och Stegvis. Slutsatsen av denna undersökning var emellertid nedslående. Skolverket konstaterade i samtliga rapporter att de, i sin helhet, inte skulle rekommendera något av dessa program för att förebygga mobbning.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt och beskriva KiVa, ett av världens mest effektiva anti-mobbningsprogram, enligt nya vetenskapliga studier.

VAD ÄR DÅ KiVa?

KiVa är ett evidensbaserat program för att förebygga mobbning. Det började utvecklas redan 2006 vid Åbo universitet i Finland och togs i bruk tre år senare 2009. Under det första året som KiVa pilottestades minskade mobbning med hela 40 procent i de skolor där det användes.KiVa-Skola-lyprl-4ysq0-cfzq7

Idag har omkring 90% finländska grundskolor registrerat sig som användare av programmet. Detta motsvarar cirka 2500 skolor. De finska skolornas deltagande finansieras av att programmet säljs utomlands. Att vara registrerad innebär dock inte per automatik att skolan bedriver ett aktivt anti-mobbningsarbete.

Men jag ska berätta mer om det senare…

Internationellt testas och tillämpas KiVa just nu i USA och flera andra länder i Europa. I Sverige har programmet använts i Lerums kommun 2011-2012 med framgång.

Vad är det då som skiljer KiVa åt jämfört med andra åtgärdsprogram. KiVa har ett antal utmärkande särdrag och målsättningar som jag nu skall försöka att förklara:

Helhetssyn: KiVa strävar efter att påverka gruppen, inte enbart individer. Mobbning ses ur detta perspektiv som ett systematisk problem med orsaker på flera nivåer – individ, klassrum, skola etc. Precis som den mobbades skolkamrater kan vara en del av problemet kan de också bli en del av lösningen. En grundprincip i programmet är att alla bär ansvar för det gemensamma välbefinnandet på skolan.
–  Mångsidigt och praktiskt material: I programmet ingår allmänna och specifika åtgärder. Allmänna åtgärder riktar sig till alla elever på skolan i form av KiVa-lektioner, interaktiva läromedel (anti-mobbningsinriktade dataspel), uppgifter och diskussioner. De består också av  information till skolpersonal och föräldrar. Målet med dessa åtgärder är att påverka gruppens normer och förebygga mobbning genom aktivt lärande. Specifika åtgärder är sådant som tex. utredning av akuta mobbningsfall, individuella diskussioner med elever som varit iblandade i fallet, samt uppmuntran till gruppen att skydda utsatta elever från fler anfall.
– Drar nytta av den virtuella läromiljön i form av åldersanpassade dataspel: Dessa hjälper eleverna repetera viktig anti-mobbningsinformation, göra övningar och få direkt feedback i kontexten av spel och lärande.

KiVa skriver tex. på sin egen hemsida att de har som målsättning att inte vara bara ett övergående 1-års projekt, utan en bestående handlingsmodell i skolors antimobbningsarbete.

VAD SÄGER DÅ FORSKNINGEN?

I en studie gjord i år med 7000 elever från 77 grundskolor i Finland fann man att KiVa bidrog till signifikanta förbättringar av den psykiska hälsan hos de barn i årskurs 6 som var mest utsatta för mobbning. Ökad självkänsla och minskad depression hos eleverna var ett annat resultat. En av forskarna som ledde studien kommenterade att: “Regler om nolltolerans straffar elever, men lär dem ingenting om mobbning. KiVa är mer effektivt genom att det lär eleverna att vara snälla mot varandra”.

En omfattande metaanalys av 53 olika anti-mobbningsprogram från världen över fann att KiVa var ett av de mest effektiva.

En doktorsavhandling, som utvärderade KiVa i dess inledande fas, fann att graden av effekt varierade mellan olika årskurser. Forskare säger att “Programmet fungerar bättre på lågstadiet än i högstadiet”. Detta kan delvis bero på att ungdomar i högstadiet har ett mer negativt förhållningssätt till vuxna och mobbade än yngre elever.

KiVa-programmets egna utvärderingar visar på en långsam men positiv trend i minskningen av mobbning i skolorna i Finland.

Bilden visar att drygt 16 procent av eleverna uppgav att de var blev mobbade i skolan vid starten av KiVa-projektet år 2009. År 2015 hade den siffran sjunkit till 12 procent. Under samma period minskade också antalet elever som uppgav att de mobbade från omkring 11 till under 6 procent.

KRITIK FRÅN ELEVER

KiVa-programmet har också fått en del kritik under de senaste åren. I huvudsak från elever och ungdomar som gått på skolor där programmet använts.

En av de viktigaste punkterna i kritiken tycks vara att vissa skolor registrerar sig till programmet för att få kalla sig en “Kiva-skola”. Utåt sett kan detta ge sken av att skolan bedriver ett aktivt anti-mobbningsarbete. Men så är inte alltid fallet.

Både professorer och vuxna menar dock att det beror på att skolan inte tillämpar KiVa på rätt sätt eller i tillräcklig utsträckning.

SAMMANFATTNING

Vad vill jag då säga med detta? Måste man för att på bästa sätt kunna förebygga mobbning i skolan använda program och insatser med en hållbar vetenskaplig grund? KiVa är ju ett evidensbaserat anti-mobbninsprogram som enligt flera studier visat sig leda till positiva resultat.

JAG HAR NÅGRA FRÅGOR TILL ER?

Är de antimobbningsprogram som används i Sverige evidensbaserade?

Vem ”kvalitetssäkrar” dessa?

Varför samarbetar vi inte mer i arbetet kring mobbning, både inom landet och över gränserna?

Den viktigaste faktorn för att motverka mobbning är att alla deltar, och för att komma till rätta med problemet måste hela skolklassers normer och regler förändras.

Vad är era tankar och reflektioner?

Levnadsvillkoren för unga har blivit hårdare

När vi ställt om klockan till sommartid får vi ljusare dagar. Efter en lång och mörk vinter anar man att det äntligen kommer en vår.

Men trots naturens alla under känns våren som en tung årstid för många. Vårtrötthet kan göra att folk får ångest och blir deprimerade. Just april är faktiskt månaden då flest människor begår självmord i Sverige. Våren kommer med höga förväntningar, man ska ju vara glad och lycklig. Är man inte det kan det upplevas värre än någonsin.

Pressen från alla håll är väldigt hård. Det är helt enkelt lätt att känna att man inte duger. Varje dag är det sex unga som gör allvarliga självmordsförsök för att de inte vill leva längre. Och varannan dag är det en ung människa som tar sitt liv. Det är en skrämmande statistik som måste förändras.

Ungas levnadsvillkor har blivit mycket hårdare. Splittrade familjer, betygshets i skolan, arbetsgivare som inte vill ta emot dem och att få egen bostad är bara att drömma om. Planerna för framtiden spricker och inget blir som man tänkt sig. Då är det lätt att tro, att det alltid kommer att vara så hopplöst.

Landets läkare är eniga, den psykiska ohälsan bland unga ökar mest av alla hälsoproblem. Många är deprimerade, utbrända, har självskadebeteende eller sömnproblem som kan leda till självmordstankar och självmord.

Men självmord går att förebygga. Det är ingen som egentligen vill dö, det är bara att man inte orkar leva just då. Vi måste bli bättre på att se när människor inte mår bra. Lika naturligt som när någon drabbats av hjärtstopp måste vi lära oss vad vi kan göra och hur vi ska ingripa för att rädda liv. Våga lägga oss i, våga fråga hur någon mår, våga sträcka ut en hand. Första hjälpen kan börja med att bara lyssna och ge stöd.

Till sist… har riksdagen beslutat om en nollvision för självmord. Precis som i trafiken. I Sverige tog drygt 1 500 personer livet av sig 2014. Fyra självmord om dagen. I trafiken omkom 260 personer det året.

Skrämmande statistik, men tyvärr är detta verkligheten!

ÄR DET VANLIGARE MED MOBBNING PÅ ARBETSPLATSER INOM VÅRD OCH UTBILDNING

Arbetsplatsmobbning visar tendenser på att vara vanligare inom utbildnings- och vårdsektorn. Min personliga åsikt är att det kan vara kulturen på arbetsplatsen som är en bidragande orsak till det, alltså vilken typ av beteende man accepterar och tillåter och hur man tar itu med saker.

Förstås spelar också bakgrundsfaktorer en roll. Det är den typen av verksamhet som har utsatts för stora förändringar. Det finns brådska och stress och då kan tröskeln för mobbning bli betydligt lägre.

Den vanligaste typen av mobbning är ofta frågan om att baktala och att ifrågasätta kollegans sätt att arbeta. Kritik som känns obefogad. Och exempelvis inom vårdbranschen så är det många som upplever att arbetsbördan blir för stor, att man får för många krävande arbetsuppgifter på sig.

Det kan ju vara så, att om det har blivit en norm att man beter sig på ett visst sätt som inte uppfyller de regler och bestämmelser som finns inom organisationen, och någon gör dom synliga, så kan det hända att den personen utsätts för mobbning. Det kan också hända att det har funnits lite lösare regler inom en arbetsgemenskap och så kommer en ny chef på plats som inför striktare regler. Då kan den nya chefen uppfattas som en mobbare.

Samtidigt tror jag att det är viktigt att fundera på hur man tar upp saker på arbetsplatsen. Hur man ger kritik och tar emot den? Har ni några bra tips?

Det finns fall där anställda inte vågar lyfta fram oegentligheter med sin chef. Om inte man vågar eller kan ta upp saker med sin närmaste chef, så ska man ta upp frågan med en högre uppsatt chef. Man kan också kontakta facket eller arbetsmiljöverket.

Ibland kan tröskeln att ta upp saker vara hög. En del upplever att det är svårt att ta upp saker då man är rädd att bli illa bemött och att situationen förvärras. Samtidigt kan chefer också berätta att anställda kan vara ovilliga att ta upp jobbiga saker. Då är man ju i en svår situation.

Det är en utmaning att skapa en bra arbetsmiljö, där de anställda vågar att ta upp saker och att de i så fall känner att de blir sakligt bemötta, att saken utreds och att alla blir hörda. Utredningen ska vara så objektiv som möjligt. Konflikter uppstår alltid och det är ingen negativ sak. Men det är viktigt att man kan lösa konflikterna. Man ska ha klara och tydliga mål och kunna diskutera hur arbetet löper och hur det ska organiseras.

Det är också viktigt att diskutera öppet på arbetsplatsen, vilket typ av beteende som är önskvärt och vad det är som vi inte ska acceptera. Att ha klara spelregler för vad som är ett professionellt beteende är ett måste i alla företag oavsett storlek.

Hur ser det ut på din arbetsplats?

Kränkande särbehandling ska inte accepteras på en arbetsplats.

För drygt två veckor sedan släpptes de nya föreskrifterna från Arbetsmiljöverket.

Har du inte läst dem tycker jag du skall göra det här.

Visste du att varje månad anmäls hundratals fall  till Arbetsmiljöverket om sjukdom på grund av mobbning eller kränkande särbehandling på deras arbetsplatser?

Försäkringskassan uppskattar att cirka 10 000 sjukskrivningar varje år beror på just det. Och antalet anmälda arbetssjukdomar som beror på brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön har har ökat med drygt 70 procent på bara fem år.

Därför har Arbetsmiljöverket i den nya föreskriften riktat in sig på det förebyggande systematiska arbetsmiljöarbetet, som gör att arbetsgivaren är skyldig att kartlägga risker och vidta åtgärder innan sjukdom eller ohälsa uppstår.

Nytt är också att kränkande särbehandling står med särskilt. För enligt Arbetsmiljöverket vill man klargöra att det inte ska accepteras på en arbetsplats.

Föreskriften kräver alltså att arbetsgivare klargör det i till exempel en policy, och att det finns rutiner för hur kränkande särbehandling ska hanteras, till exempel hur och var de utsatta snabbt ska få hjälp.

Tror ni att situationen kommer att förändras till följd av de nya föreskrifterna?

”Tiden som mobbad lever kvar!”

Jag har funderat väldigt mycket på varför just jag utsattes för mobbning. Jag tänker allt oftare på mig själv i skolan trots att det nu är väldigt många år sedan. Jag kommer ihåg mig själv som glad och att jag tyckte om mig själv, i alla fall till en början. Helt orädd ställde jag mig som ny upp i min nya skola och presenterade mig. Inte på skånska, för jag var ju inte född där utan i Hälsingland. Det är klart att de var tvungna att ta ner en sådan som mig på jorden – jag pratade ju dessutom annorlunda! Jag tror att många även blev provocerade av att jag var ganska storväxt och utåt sett ganska självsäker i skolan.

Vissa människor skapar ju en bild av att man som annorlunda skall ursäkta sig, ja till och med skämmas. Och är man inte som alla andra, blir vissa personer osäkra och då försöker de genast att trycka ner en. Därför hade jag ett dagligt krig att utkämpa i skolan, där jag försökte att inte visa mig svag för fienden. Jag försökte hela tiden att aldrig utåt visa att jag tog åt mig, för då kanske det skulle bli värre.

Jag jobbar än idag mycket med att bygga upp min självkänsla – varje dag faktiskt! Jag läser artiklar om personlig utveckling och har både fnissat och gråtit igenkännande. Jag har också kommit till insikt om att jag måste förlåta mig själv för att kunna gå vidare i livet. Jag behöver förlåta mig själv för att jag inte sa NEJ när jag mobbades. Och genom att ge mig själv mer kärlek, förståelse och empati så kan jag också lättare släppa andras eventuella tillkortakommanden.

Idag tycker jag faktiskt mest synd om de som mobbar. I grund och botten tror jag att ingen är elak, utan att det i grund och botten handlar om frånvaron av kärlek. Jag har ibland väldigt svårt att känna tillit till andra människor, men i dag kan jag ändå mycket bättre styra hur jag ska reagera utifall någon säger något otrevligt och/eller sårande.

Jag frågar väldigt ofta mig själv varför jag känner si eller så och vad det är som dras i gång inom mig? När jag vet det så är det mycket lättare att få distans. Vissa dagar tippar dock tron på mig själv igen, men i det stora hela känns det bra. Jag måste erkänna att det är en ganska märklig känsla när man fortfarande efter så många år fortfarande tvekar på sig själv.

Jag vet att jag inte är ensam, och för er som ändå känner att ni är det – ge ALDRIG upp, det blir bättre, jag lovar!

 

Är sociala medier svårt att lära sig?

Hur förebygger man egentligen kränkningar och mobbning på nätet? Och går det att skapa ett schystare nätklimat?

Vi vuxna måste försöka ha bättre insikt i vad barn och unga sysslar med på nätet. Möjligheterna och riskerna går ju hand i hand på de sociala medierna och vi måste  försöka
skapa ett klimat där vi vuxna är bättre förebilder än vad vi är idag.

De vuxna finns också på de sociala medierna, men inte nödvändigtvis på samma medier som deras barn. Jag tror att vi vuxna är ganska dåliga på sociala medier överlag faktiskt. Vi känner till dem och vi finns på någon av dem, men vi behöver nödvändigtvis inte veta hur alla fungerar och exakt vad man gör där.

Jag är övertygad om att det är synnerligen viktigt att föräldrar är förebilder då det gäller sociala medier, men inte bara där. Också livet utanför de sociala medierna är förstås viktigt.

Föräldrar måste välja sina ord bättre när man till exempel diskuterar andra människor, eftersom föräldrarnas attityd påverkar hur barnen bemöter andra – både i det verkliga livet och på nätet. Man behöver inte vara expert men att vara intresserad bör alla försöka att vara. Det är viktigt att vi föräldrar är tillgängliga och vågar att vara nyfikna. Man behöver inte veta allt, men man behöver visa att man är intresserad. Det är en bra utgångspunkt för frågor och diskussion med barnen om de sociala medierna.

Det är inte alltid barn och unga uppfattar att det på andra sidan deras surfplatta eller telefon är en människa av kött och blod. Kommunikationen sker inte ansikte mot ansikte, vilket gör att man kanske tror att man kommer lättare undan och inte behöver ställas till svars. Nätet och de sociala medierna avhumaniserar och är väldigt abstrakt. Det är svårt att förstå att det finns en levande människa med känslor bakom profilen vilket gör det extremt lätt att vara elak på nätet

Nu är det inte enbart de unga som har stora problem med detta. Vuxna levererar dagligen  häftiga och väldigt ogenomtänkta kommentarer. På samma sätt gör såklart därefter barnen. De kan komma med betydligt värre kommentarer på nätet än vad de skulle komma med öga mot öga.

Rimligtvis bör bättre samarbeten mellan föräldrar, vuxna, ansvariga och skola medföra att det lättare går att åtgärda problemen. Eller vad tror ni?

10 tips: Så skyddar du ditt barn från nätmobbning

Mobbning är inget nytt, skillnaden i dag jämfört med för några år sedan är istället att mobbarna fortsätta sina trakasserier efter skoltid på tjänster som Facebook och diskussionsforum på nätet.

Att ta avstånd från tekniken är inte lösningen, det gäller istället att angripa problemet genom att förstå tekniken och vad ditt barn gör på nätet.

Här är tio tips som alla bör känna till:

1. Kontakta i ditt barns skola. Tala med klassföreståndaren och/eller rektorn. Oftast har nätmobbningen kopplingar till skolan.

2. Uppmuntra ditt barn att berätta. Lär dig tolka barnets signaler genom att fråga och nöj dig inte med undvikande svar. Barn som blir utsatta för mobbning pratar inte gärna om det hemma. Tänk på att tiden innan man ska sova, ofta är en tid då många förtroenden vågar komma fram.

3. Skuldkänslorna hos den som blir mobbad är ofta stora. Betona att det aldrig är ditt barns fel att hon eller han blir mobbad.

4. Om du hittar en webbsida, en chatt eller ett diskussionsforum där det står obehagliga saker om ditt barn, ta en skärmdump och spara den för att kunna spåra mobbaren.

5. Se till att ditt barn inte slänger obehagliga meddelanden. Spara allt som har hänt i datorn och i mobiltelefonen. I värsta fall kan det handla om mycket grova kränkningar och då kan det du sparat användas som bevis. Polisanmäl i så fall.

6. Be om ditt barns tillåtelse att ta emot all e-post från okända avsändare, på så sätt slipper ditt barn se dem.

7. Förbjud inte ditt barn att vara ute på nätet. Det fungerar sällan. Skapa I stället ett förtroende- då vill barnen berätta om något obehagligt händer dem.

8. Fråga ditt barn om hur internetvärlden fungerar. Lyssna och lär, be att få se favoritsajterna och fråga vad som är spännande, kul och fascinerande. 
Låt barnen bli din lärare.

9. Fråga om Facebook, Instagram och andra sajter som om det var ett ställe barnet har varit på; ”Hur var det på Facebook idag? Vilka chattade du med idag?

10. Skaffa en egen sida på Facebook, Instagram, eller forum där ditt barn hänger. Surfa runt och bekanta dig med ditt barns vardag.

Rapportera alltid det du finner anstötligt. De flesta sajter har strikta uppförandekoder och ger stora möjligheter för användare att rapportera avvikelser från dessa.

Föreläsning för Finansförbundet

Idag har jag haft den stora äran att få föreläsa om mobbning och utanförskap inför Finansförbundet.

Finansförbundet är Sveriges största fackliga organisation inom bank- och finansbranschen med lite drygt 28 000 yrkesverksamma medlemmar, är helt partipolitiskt obundet och är ett av förbunden som ingår i TCO.

På plats fanns drygt 40 förtroendevalda personer och det var mycket glädjande att få möjligheten att dela med mig av mina personliga erfarenheter, diskutera djupare kring viktiga fackliga frågor, de brister som råder på landets arbetsplatser samt vad vi kan förbättra för att förhindra att fler drabbas av mobbning och kränkningar i skolor och på arbetsplatser.

Jag ser fram emot att få träffa Er vid fler tillfällen ❤

Mina personliga tankar

%d bloggare gillar detta: