Mobbning är inget arbetsmiljöproblem!

Så länge vi anser att arbetsplatsmobbning är en fråga för arbetsmiljölagen kommer vi ingenstans. Det är dags att på allvar ta itu med det gigantiska samhällsproblem som vuxenmobbning och kränkande särbehandling i arbetslivet utgör.
Efter att ha belyst mobbningen inom skolan på andra sätt senaste tiden, kommer förhoppningsvis ringar på vattnet sprida sig bättre framöver. Det är hög tid för vuxenmobbningen att kriminaliseras i stället för att benämnas som ett arbetsmiljöproblem.
Över 300 000 drabbas dagligen av denna djävulska metod, och över 300 tar årligen sina liv till följd därav. Samhället kostnader ligger på över 40 miljarder om året. Arbetslivet dräneras dagligen på bra arbetskraft. Den personliga tragedin är omätbar. Även den drabbades omgivning påverkas väldigt starkt. Så man kan lugnt säga att över en miljon svenskar kommer i kontakt med denna plåga alltför ofta.
Så länge vi pekar arbetsplatsmobbning som en fråga för arbetsmiljölagen kommer vi inte komma någonstans. Mobbning är inget arbetsmiljöproblem. Mobbning är ett brott och bör därför höra hemma inom straffrätten. I arbetsmiljörätten är man van att hantera fysisk miljö, hala trappor, apor som biter djurvårdare, giftiga substanser, dålig luft, höga byggnadsställningar utan skyddsräcken med mera.
Men hör mobbningen verkligen dit? Det är närmast absurt!
För alla som jobbar mot kränkande särbehandling i arbetslivet är det självklart, att det finns en eller flera förövare och en som utsätts för denna effektiva utstötningsmetod. Precis som i ett brottmål. Vi anser att mobbning är likvärdigt med fysisk våldtäkt, eftersom den drabbar den utsatta minst lika hårt. De flesta får diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och kommer aldrig tillbaka till arbetslivet.
Man är helt enkelt knäckt som människa och hämtar sig i princip aldrig. Tvärtom går man gradvis sönder invärtes, bland annat i brist på upprättelse. Om man inte dukar under för sjukdomar och ruinerad ekonomi.
 Mobbning är en brottslig handling. Då bör man använda straffrättens ordinarie metoder och principer. Förekommer misshandel eller stöld på en arbetsplats, klassificeras det knappast som ett arbetsmiljöproblem.
Det bör mobbning inte heller göras.
Om man kallar mobbning för ett arbetsmiljöbrott så betyder det att man betraktar mobbning som ett brott mot arbetsmiljön. Men mobbning är ett brott mot den enskilde och då är det bara straffrätten som är möjlig.
I Brottsbalkens tredje och fjärde kapitel hamnar brott som strider mot liv och hälsa respektive brott som strider mot frihet och frid. Där hör mobbningen också hemma.

För lite kunskap i vuxenvärlden

Enligt barnombud behöver föräldrar ta mer ansvar för vad deras barn gör på nätet på fritiden. Är det för mycket begärt?

Vi vet att många ungdomar blir kränkta på nätet. Samtidigt är det vanligt att de inte pratar med sina föräldrar om det. Varför?
Jag tror att en viktig del i att motverka nätmobbning är att öka föräldrarnas medvetenhet. Det finns överlag för lite kunskap i vuxenvärlden. Barnen blir väldigt ensamma på internet. Vi behöver lära barnen att det varken är okej att skrika något fult i korridoren eller på internet. Det är samma sak fast i olika arenor. I dagsläget accepterar dock många unga att tonen är hårdare på nätet.
Nätkränkningar är också väldigt vanligt förekommande bland vuxna. Nästan var tredje i åldern 31–40 år har känt sig kränkt någon gång enligt en undersökning från Ungdomsstyrelsen.
Det är ju inte barn som dödshotar Zara Larsson. Hur ska vi kunna begära mer av barnen om inte vuxna sköter sig?
Många barn och ungdomar får rådet att sluta med sociala medier.
Nätmobbning går ofta hand i hand med annan typ av mobbning. Det betyder att den mobbade blir retad i skolan – och att kränkningarna sedan fortsätter på nätet under fritiden. På ett sätt har det blivit mycket svårare eftersom det inte finns någon fristad längre. Innan internet kunde man gå hem och sedan vara i fred. Dessutom, om någon är elak rakt i ansiktet är det oftast få som hör. Men på Instagram och Facebook ser kanske halva skolan det.
Ibland ger föräldrar rådet att barnen ska sluta logga in på sociala medier. Men det är inget bra alternativ. Det är en så stor del av barn och ungas liv. Det är som att säga att de inte ska umgås med andra.
När nätmobbningen sker på fritiden blir det delvis föräldrarnas ansvar, tycker jag då det ofta sker på helger och lov.
Det krävs också att skola och polis samarbetar.
Inte bara i Sverige eftersom många av de här sidorna inte är svenska. Just nu är det en gråzon, eftersom sajterna inte alltid tar sitt ansvar. Om man tar Facebook som exempel vet jag inte hur många sidor som jag har anmält genom åren. Och då får jag ofta anmäla flera gånger innan något händer. Ibland gäller det rena hatsidor och ändå får jag svar av Facebook att sidan har granskats och godkänts.

Nätmobbning!

Unga pratar inte alltid med sina föräldrar om vad de gör på nätet. Men det finns lösningar för att öka de vuxnas kunskap – och samtidigt dämpa näthatet.

Var femte ungdom mellan 13 och 18 år har blivit mobbad, hotad eller fått kränkande bilder upplagda på nätet det senaste året. Det visar en färsk rapport om ungas vanor på nätet som Statens Medieråd har gjort.

Samtidigt är det många barn och unga som inte pratar med sina föräldrar om sitt uppkopplade liv. Omkring hälften, 48 procent, av barnen i åldrarna 13–16 år svarar att de sällan eller aldrig gör det.

 

Vad är ditt förslag på ökad kunskap och mer nätkärlek?

Hur kan vi kommunicera ett positivt användande kring sociala medier?

Dålig stämning smittar lätt.

Otrevliga kollegor har stor påverkan på arbetsklimatet. Skälet är att vi gärna tar efter ohövligt beteende.
Det kan handla om nedsättande kommentarer, uteslutning eller att någon använder en otrevlig ton. Småtaskiga saker, som är subtilare än ren mobbing, och som faller under radarn för det som är otillåtet.
I Sverige har det gjorts mycket forskning kring mobbing. Där finns en stor medvetenhet i dag. Men mindre systematiska och otydligare otrevligheter kollegor emellan är ett mer outforskat område.
Flera amerikanska studier visar att just ohövlighet mellan människor på arbetsplatsen är en grogrund för grövre former av kränkningar. Därför ville vi undersöka effekterna av den här formen av otrevligheter även i Sverige, berättar hon.
I studien har närmare 6 000 personer svarat på frågor om hur de påverkas av olika former av kränkande beteenden från kollegor. Tre fjärdedelar av de som svarat på enkäten har blivit utsatta för ohövlighet upp till två gånger om året.
Den som blir utsatt tar illa vid sig. Mental ohälsa, minskad arbetsglädje och sämre prestation är exempel på konsekvenser på sikt. Men kanske mer överraskande är att de kollegor som bevittnar ohövlighet gärna tar efter sina arbetskamrater.
Ohövligheten smittar, och det gör att det lätt blir en ond cirkel av otrevligt beteende på jobbet. Att utbredd ohövlighet blir en gynnsam miljö för allvarliga kränkningar och mobbning gör det viktigt att bryta
mönstret. Samtidigt kan diffusa kränkningar vara svåra att upptäcka och därmed också knepigare att komma tillrätta med. Det handlar ju inte om aggressiva kränkningar och trakasserier som det är lätt att peka på.
Men att göra både chefer och personal medvetna om att dåligt beteende faktiskt smittar kan vara en väg att gå. Vet man att ohövlighet kan orsaka en ond spiral låter man kanske bli. De flesta vill inte medverka till en dålig arbetsmiljö. Smittar då inte trevligt beteende i lika hög grad?
Det vet jag inte, men att vara trevlig är förstås ett sätt att inte själv vara med och bidra till en dålig arbetsmiljö.
Amerikanska forskare har i sina studier visat att ohövlighet är ett problem som ökat på arbetsplatserna de senaste åren. De pekar på förklaringar som stress på grund hårt bantade organisationer, högt tempo och osäkra arbetsförhållanden.

Mobbning är ett missvisande ord.

För den som är utsatt handlar det verkligen om psykisk terror.
Ifrågasättandet varför någon eller några på fullt allvar vill förstöra för den de utsätter för denna behandling är ofta väldigt svårt att förstå. Den som är utsatt förstår ofta inte vad som kommer att hända, och den som börjat med sin psykiska terror har startat något som aldrig kommer att ta slut.
Kränkande behandling förekommer i alla miljöer, på arbetsplatser, i ideella föreningar, bland grannar, inom familjen osv. dessutom är det ett mycket effektivt vapen som man använder sig av i krig. Ja du läste rätt, krig!
Kränkande behandling är en sjuk företeelse, och att som utsatt reagera på kränkande behandling är en normal reaktion på en onormal situation.
Att bli sjukskriven, få sitt liv förändrat eller förstört och i värsta fall leda till självmord är symtom på en företeelse som måste uppmärksammas mycket mer, men framförallt bekämpas.
Människor som under lång tid blir utsatta för kränkande behandling får ofta väldigt dåligt stöd och hjälp från arbetskamrater, vänner och chefer. En omgivning som låtsas att inte se, som negligerar, som ”låt han/hon hålla på”, ”bry dig inte om det där”, ”det bästa nu är att gå vidare”. Mobbaren utnyttjar skickligt situationen, den där tystnaden som ger ett indirekt stöd för fortsatt mobbning.
Kostnaderna för samhället är såklart mycket stora. Mobbning leder bl.a till långa sjukskrivningsperioder och rehabilitering som kan pågå i flera år. Men det viktigaste kommer sällan i fokus, den enskilde individens lidande, det sociala livet och den personliga ekonomin som ofta raseras.
Vi alla vet att om man får ett benbrott vänder man sig till vanligtvis till ortopeden. Om man får något i ögat vänder man sig till ögonkliniken och om man måste operera sig vänder man sig till kirurgen.
Men om man varit utsatt för kränkande behandling under lång tid och behöver hjälp, vart vänder man sig då? Det är egentligen ingen som riktigt vet!
Det som vi däremot vet är att det är viktigt att man snabbt får hjälp. Inte ens den drabbade själv förstår hur allvarligt det kan bli om man utsätts för kontinuerlig kränkande behandling. Människor som inte får hjälp och stöd utvecklar väldigt lätt posttraumatiskt stress där veckor och månader blir till år som leder till men för livet.
Snälla lyft blicken! Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra istället för att fortsätta skada pga olikheter och vår egen osäkerhet. Vi har kapacitet att skapa ett bättre skyddsnät för alla drabbade, den stora frågan är varför detta inte görs?

Mina personliga tankar

%d bloggare gillar detta: