Etikettarkiv: mobbning

Ge aldrig upp!

I skolan fick jag för mig att allt inte stod rätt till. Jag var ung och jag hade inga speciella drömmar eller förväntningar på livet. Jag berättade eller visade inget till någon. Jag försökte bara vara mitt vanliga jag så att ingen skulle få veta.

Jag började tänka mycket på mitt förflutna och undrade, precis som alla andra, ”varför jag?”.

Studentskrivningarna närmade sig och prestationsångesten blev skyhög, jag visste att jag MÅSTE klara skrivningarna, eftersom alla andra gjorde det.

Sedan kom hösten och jag orkade varken träffa kompisar eller bry mig om skolan. Jag vakade på nätterna, hade svårt att sova och hade jag tur så sov jag några få timmar.

Jag pratade med någon enstaka kompis om hur jag kände mig men var väldigt duktig på att sticka huvudet i sanden. Jag gick motvilligt men frivilligt till en terapeut och där konstaterades det att jag hade symptom på depression och jag fick lite medicin utskriven. Mina tankar kretsade kring om terapi vore bra för mig så att jag kunde bearbeta  känslan av att inte räcka till och mobbningen.

Till psykologen gick jag utan att någon visste, min mamma visste i och för sig att jag varit där någon gång men jag sa att det inte var något för mig.

Jag tänkte hela tiden att livet går vidare och du klarar det här utan att någon behöver prata dig tillrätta. Jag hade självklart fel och jag hamnade till sist många, många år senare i stolen igen. Nu ligger känslan och allt vad det innebar  bakom mig och jag kan nu sikta in mig på nya möjligheter och drömmar, såsom alla i ungdomsåren borde få. Jag är tillbaka, kanske inte som mitt gamla jag men som en ny människa.

Nu är detta några år sedan men ännu idag har jag en del svackor, speciellt på hösten men jag kämpar mig igenom dem med hjälp av mitt arbete, de närmaste och försöker blicka framåt.

Kom ihåg att aldrig ge upp! Det finns ett ljus i tunneln.

Hur mår vi män?

Vi lever fortfarande i ett samhälle där pojkar och män inte uppmanas att söka hjälp när det handlar om känslor. De flesta unga människor som idag ringer till Bris upplever att de inte har någon vuxen att prata med. Att vuxna ändå inte förstår, och att uttrycket ”det går över” är en vanlig vuxenreaktion.

Den 19-åring som nu åtalas för mordet på Ida Johansson kände henne inte. I utredningen framgår det dock att han är väldigt ångestfylld och djupt ångerfull.

Utredningen visar också att 19-åringen under större delen av sitt liv haft problem med självförakt, aggressioner, låg impulskontroll samt social utsatthet i form av långtgående mobbning och ensamhet.

Unga uppmanar vi ofta att just prata med en vuxen. De är ofta väldigt bra på att beskriva sin utsatthet, men de vuxna är betydligt sämre på att ta hand om den.

Vissa unga upplever till och med att vuxna faktiskt ser hur vissa mobbas, men inte ingriper. Det är inte så konstigt att man då tappar tilliten.

Vi måste börja fundera mer över hur vi skall göra för att fånga in även pojkarna. Det är uppenbart att flickor har lättare att sätta ord på sin oro och att killar oftare agerar utåt.

Ökat fokus på åtgärder mot mobbning, bättre samverkan mellan skolhälsovård, ungdomspsykiatri och socialtjänst är områden jag tycker man skulle sätta mer ljus på.

 

SPEAK UP

Speak Up är ett verktyg som jag verkligen tror på. Problemet idag är att skolor är rädda för ansvaret och att kanske få se hur stor problematiken verkligen är. Make a Change kommer att arbeta nära Speak Up de kommande åren för att utvärdera och skapa nya perspektiv på statistik och rapporter.

Läs mer om appen här

Mobbning på skolor och i sociala medier är vardag för många

Ett bra självförtroende är en väldigt bra egenskap som många får jobba länge på. Att bygga det utifrån ingenting kräver sin utmaning.

Duger jag? Räcker jag till? Det är frågor som har cirkulerat i mitt huvud under större delen av mitt liv. När man inte känner sig ”bra nog” är det inte lätt att bygga en bra självkänsla.

Jag har alltid trott att jag aldrig skulle lyckas. Därför har jag satt oerhört höga krav på mig själv. En stor låga väcktes inom mig och istället för att fortsätta brytas ner, tänkte jag visa omvärlden att jag kan lyckas.

Jag skall ta mig till toppen. Inte genom att trampa på andra utan istället genom att att ta med mig andra på vägen.

Jag har en brinnande eld inom mig som vill så mycket. Jag vill förändra världen, jag vill ge hopp till de som inte känner någon låga, jag vill ge hopp till människor som möter samma öde som jag gjorde. Jag vill vara där och berätta för dem att det kan bli bra, vägen dit är bara lite längre.

Samhället debatterar ofta om att vi ska hjälpa de svaga och att vi har en bra välfärd i Sverige. Men denna välfärd missar barn och vuxna som far illa och allt för många väljer att ta sitt eget liv för att ingen finns där.

Jag gick i mellanstadiet när jag inte såg någon utväg och trodde att livet inte var värt att leva för en sån som mig. I dag är jag så oerhört tacksam för att jag hittade mod att leva. I dag är jag en lyckligare person och jag lyckas bättre och bättre för varje dag som går.

Totalt tog 1 531 personer livet av sig under 2014, det är ett liv för mycket. 49 stycken av dessa barn och ungdomar var bara 10-19 år gamla. Det är en siffra på en åldersgrupp som bör gör ont i alla som läser det. De har hela livet framför sig. Det skall inte finnas en enda person som tar livet av sig, ingen!

Dagens ungdomar har det tufft. Det är inte bara hemma det kan vara svårt. Mobbning på både skolor och sociala medier är en vardag för allt för många. En kombination av dessa kan vara förödande. Jag försöker varje dag att lära mina barn, andras barn och vuxna rätt och fel, både i det verkliga livet och på sociala medier. För vi får inte glömma att våra barn lever minst lika mycket på de sociala medierna som vi gör i verkligheten. Och vi får inte missa något oavsett vart vi befinner oss.

Människor är duktiga på att hålla saker hemliga, tro mig jag vet.

Tillsammans kan vi göra skillnad, tillsammans kan vi lära våra barn vad som är rätt och fel. Och tillsammans kan vi sluta blunda för människor som far illa.

Vänd aldrig ryggen till, aldrig någonsin!

Mobbning är ett missvisande ord.

För den som är utsatt handlar det verkligen om psykisk terror.
Ifrågasättandet varför någon eller några på fullt allvar vill förstöra för den de utsätter för denna behandling är ofta väldigt svårt att förstå. Den som är utsatt förstår ofta inte vad som kommer att hända, och den som börjat med sin psykiska terror har startat något som aldrig kommer att ta slut.
Kränkande behandling förekommer i alla miljöer, på arbetsplatser, i ideella föreningar, bland grannar, inom familjen osv. dessutom är det ett mycket effektivt vapen som man använder sig av i krig. Ja du läste rätt, krig!
Kränkande behandling är en sjuk företeelse, och att som utsatt reagera på kränkande behandling är en normal reaktion på en onormal situation.
Att bli sjukskriven, få sitt liv förändrat eller förstört och i värsta fall leda till självmord är symtom på en företeelse som måste uppmärksammas mycket mer, men framförallt bekämpas.
Människor som under lång tid blir utsatta för kränkande behandling får ofta väldigt dåligt stöd och hjälp från arbetskamrater, vänner och chefer. En omgivning som låtsas att inte se, som negligerar, som ”låt han/hon hålla på”, ”bry dig inte om det där”, ”det bästa nu är att gå vidare”. Mobbaren utnyttjar skickligt situationen, den där tystnaden som ger ett indirekt stöd för fortsatt mobbning.
Kostnaderna för samhället är såklart mycket stora. Mobbning leder bl.a till långa sjukskrivningsperioder och rehabilitering som kan pågå i flera år. Men det viktigaste kommer sällan i fokus, den enskilde individens lidande, det sociala livet och den personliga ekonomin som ofta raseras.
Vi alla vet att om man får ett benbrott vänder man sig till vanligtvis till ortopeden. Om man får något i ögat vänder man sig till ögonkliniken och om man måste operera sig vänder man sig till kirurgen.
Men om man varit utsatt för kränkande behandling under lång tid och behöver hjälp, vart vänder man sig då? Det är egentligen ingen som riktigt vet!
Det som vi däremot vet är att det är viktigt att man snabbt får hjälp. Inte ens den drabbade själv förstår hur allvarligt det kan bli om man utsätts för kontinuerlig kränkande behandling. Människor som inte får hjälp och stöd utvecklar väldigt lätt posttraumatiskt stress där veckor och månader blir till år som leder till men för livet.
Snälla lyft blicken! Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra istället för att fortsätta skada pga olikheter och vår egen osäkerhet. Vi har kapacitet att skapa ett bättre skyddsnät för alla drabbade, den stora frågan är varför detta inte görs?